zhenaniganz

Jag har alltid varit en instängd person, en avstängd människa. Jag har mått dåligt men aldrig visat det, alltid varit kallad känslokall. Av alla, även mina närmaste.

Jag har aldrig agerat utåt och det är farligt. Allt mitt destruktiva beteende har varit mot mig själv. Jag har skadat min egen kropp, min egen själ och förstört mitt eget känsloliv. Alla ärr jag orsakat sitter på min egen kropp.

Det senaste året har jag tvingats vara öppen,tvingats yttra mina känslor, tvingats berätta. Det har varit blandat, skönt och jobbigt. Men jag har gjort det, i terapin, på sjukhuset och till mina vänner.

Nu är jag utskriven, på väg mot en rehabiliteringsplan, på väg tillbaka mot livet och jag känner mig inte redo. Jag kan inte andas och jag känner att väggen är på väg upp igen. Och om den gör det om jag sätter den emellan mig själv och världen igen så vet jag att jag blir farlig mot mig själv igen.

Jag har gått upp över tio kilo på grund av sjukhusliggande och mediciner. Jag har gått ner dom igen genom svält, så jag vet att det destruktiva fortfarande finns där.

Är rädd att berätta hur jag känner för jag vill inte läggas in igen, det är min värsta mardröm att ligga där igen.

När jag var yngre hängde jag mest i stan med mina vänner, vi gjorde det mesta som man inte fick göra i den åldern. Vi var ett brokigt gäng med misfits som bara rökte,drack och exprimenterade med allt möjligt. Jag vill minnas att vi hade roligt med undantag.

Ett av dom undantagen var när farsan dök upp. Farsan var en man i 50 års åldern som hängde runt småtjejer som oss, drog grova sexskämt och bjöd på cigg och fika. Var man "snäll" köpte han ut. Han blev äckligare och äckligare för varje gång han dök upp.

Jag har aldrig hatat någon så intensivt som jag hatade honom, jag höll mig alltid på avstånd från honom. Men han fanns där med sina äckliga händer som alltid vandrade när han fick tag i en.

Farsan är en person som jag glömt bort, förträngt. Nu har han dykt upp i bakhuvudet och jag undrar vad det beror på.

Jag är färdig med att gråta över dig, färdig med att sörja det som borde ha varit. Jag inser nu att vi aldrig har varit vänner på riktigt. Hade vi varit det hade du iallafall träffat mig för att säga upp kontakten, men inte ens det kunde du göra. Ett sms! På riktigt trodde jag att du var bättre än så.

Varje gång jag försöker ställa mig upp får jag en smäll som slår ner mig igen.

Varje gång jag skrattar dyker en minnesbild upp av en tid då jag grät.

Varje gång jag älskar blir jag lämnad.

Är för första gången på ett bra tag helt singel. Ensam. Total tystnad som jag fyller med nonsenmusik. Nä så farligt är det inte.

Känns mest lite konstigt. Speciellt att vara klar med Honom. Han smsar varje dag och jag svarar, en tagg av saknad. Det är allt..

Och exet då? Jag orkar helt enkelt inte. Han har funnits till och från i mitt liv i åtta år. Han var den första killen jag kan säga att jag var kär i. Men vi är inte menade för varandra, vi är för olika på alla fel sätt. Så jag har sagt upp det oxå. För sista gången hoppas jag.

Nu är jag redo att se framåt och hoppas på en ljusare framtid tillsammans med någon helt ny.

Har bestämt mig för att lämna bort min katt. Vet att det är rätt beslut och jag kommer få träffa honom ofta.

Trots det så gör det fruktansvärt ont och jag gråter till och från.
Har försökt med lugnande men det funkar inte.

Jag är så trött. Sådär så att jag vill sova i hundra år.

Är hundvakt till en hund jag älskar. Vi promenerar.

Men jag vill bara sova.

Lyssnar på Nicki Minaj, röker och tänker. Försöker komma på vad det är jag vill. Kommer fram till att det inte finns något jag vill ha.

Finns ingenting jag önskar mig.

Träffade Kim igår och det kändes bra, men jag kom ändå på mig själv med att vilja vara ensam.

Helt ensam så att jag slappa ansvara för andras lycka/glädje osv. Så att jag slapp leva bara för andras skull.

Jag vaknade för två timmar sen och har legat i sängen och hoppats på mer sömn. Jag orkar inte vara vaken, orkar inte tänka.

Sitter vid datorn med hörlurar så att jag slipper prata med någon. . vill be världen att dra åt helvete.

Lyssnar på Adele, hans favorittjej.

Idag kom han hit igen, och vi pratade. På riktigt. Tillslut fick han se mig gråta. Då tvingade jag honom att gå trots att han ville stanna. Jag orkar inte mer, jag är så äckligt jävla trasig inuti och hann gör det bara värre. Jag hatar att han nu har sett mig ledsen, jag hatar att visa mig svag. Just nu vill jag bara bort från allt. För jag orkar inte vara den jag är, vill ut ur min kropp, slippa min hjärnas tjatande.

Sms idag:
"Lilla sötnos, om 24 timmar är du i min famn."

Fan, jag vet att jag inte borde. (men kanske bara en sista gång?)

Ja en sista gång.

Jag har gått sönder så många gånger att jag tappat räkningen.
Hur länge orkar man?

Jag plockade ihop mig själv och gick till gymmet imorse. "(Om man låtsas vara glad så kan man lura sig själv." )

Problemet är när man kommer hem efter en förmiddag med masken på. Fallet ner i misären är så långt att allt känns hopplöst.

När jag möter min blick i spegeln ser jag bara röda ögon och tomhet.

Är reducerad till en spillra.

Ligger på golvet igen, gråter inte ens längre. Tårarna rinner bara.

Jag ser mig omkring och inser att jag just nu vill att det ska ta slut.

Idag fick jag allt kastat i ansiktet av Honom.

Han sa att jag inte var den enda som var deprimerad och att jag skulle ta tag i mitt liv och sluta tycka synd om mig själv.

Wow jag trodde att jag skulle kräkas när jag läste det, sällan gör ord mig ledsen men just det. Att jag tycker synd om mig själv skar djupt.

Det har varit så svårt för mig att öppna upp för människor. Att berätta att något är fel, och lita på att dom ska ta hand om dom känslorna.

Att släppa på masken tog flera månader. Månader då jag låg och grät hejdlöst fram till klockan fem på morgonen innan jag somnade. Sen gick jag till jobbet med sminket som en extra mask.

Så lång tid då jag vägrade erkänna att något var fel, då jag bara levde på i hopp om att det skulle gå över av sig själv.

Just nu känner jag mig så sjukt värdelös, och jag har svårt o se hur jag ska kunna fortsätta vara ärlig om hur jag mår.

Jag gick sönder igår.

Och idag är det meningen att jag ska vakna upp och fortsätta som om inget har hänt. hur många gånger kan jag plocka upp mig själv från golvet?

Jag har ingen energi kvar i kroppen. Och imorgon ska jag till psykologen. Jag vill verkligen inte. Man bara tittar bakåt där, och det vill jag inte. Det finns för mycket där som jag inte orkar ta i.

Om jag inte orkar sortera mitt källarförråd pga för många äckliga minnen, hur ska jag kunna rensa i min hjärna?

Fan!

Jag grät så mycket igår, i flera timmar låg jag på badrumsgolvet. Tillslut såg det ut som om jag duschat. Golvet var helt blött av tårar.

Tidigare under dagen bråkade jag med honom via sms. Tror det var en bidragande faktor till att jag var så himla ledsen.

Han är ju en del av mitt självskadebeteende. Han är lika mycket smärta som ett sår på armen eller en dag av svält.

Tillslut ringde jag Pascale och hamnade i apati istället. Sen kom han och hämtade mig. Vi åkte till en grav för att tända ljus och sen vidare till ett café där han tvingade i mig lite mat.

Jag sa knappt ett ord och var som en levande död. Jag har aldrig känt så förut. Ångesten dödar mig snart. Jag orkar inte känna längre.