zhenaniganz

Min Allkrydda, mitt knark, allt det vackraste jag har. Det här inlägget är bara till dig.

Jag vill först av allt tacka för dom underbara blommorna, och den supergoa nallen.

Sen vill jag be om ursäkt för alla gånger vi sagt att vi ska ses men aldrig gör nåt av.

Och så vill jag att du ska veta att jag älskar dig så himla mycket, du är som en liten virvelvind och jag älskar varje sekund i din närhet.

Du är den jag aldrig behöver be om hjälp för du känner på dig att du behövs och dyker upp med hjälpen.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta, min Allkrydda, min make, min vackraste vän.

Idag vill jag vara arg, vill skrika och bråka. Men vet att jag inte kommer göra det.

R skulle ha hälsat på mig i fredags men dök aldrig upp. Nu svarar han inte i telefon,

Precis mitt i frukosten fick jag ett sms som gjorde mig glad, men ledsen samtidigt.

Vill härifrån, men vill ändå stanna. För så länge jag är här så väntar livet. Jag behöver inte ta hand om det.

Jag har spenderat en massa pengar på en massa saker.

Känner en tomhet inuti, och en oro inför framtiden.

Dom pratar om målsättningar men jag kan inte tänka bortom nu.

Framtiden finns inte, livet från och med nu känns som ingenting.

Mitt hjärta dunkar fort, pickar i bröstet som på en liten fågel. Blev precis utkörd ur matsalen, nu i rökrummet.

Permissionen imorgon blev instäng pga försämrat mående som det så fint heter på deras språk. Jag förstår inte.

Ingenting inuti har förändrats, så varför förändras villkoren för min vistelse här? Ja, jag är självmordsbenägen. Men det var därför jag kom hit.

Fick stanna kvar ett tag till, känns blandat. Vill på ett sätt vara fri att välja,

Men vet oxå att det här stället håller mig vid liv. Och det är ju det bästa för mina nära.

Är lite snurrig av medicinen.

Fanfanfan... Blir utskriven på fredag, utlämnad till verkligheten. Den stora läskiga kalla vardagen.

Hur ska jag orka? Vad har förändrats? Jag drömmer fortfarande om döden, leker med livet.

Vill egentligen ingenting men om jag måste välja så är det här en tryggare tillvaro.

Jag saknar fortfarande honom. Så mycket att det gör ont, men han är inte skälet till att jag mår dåligt. Det kan han inte lastas för.

Jag mådde såhär långt innan honom och kommer tydligen må såhär långt efter honom.

Jag vill inte leva.

Gick förbi ett hus idag. Som väckte ett minne av ett jag som vågade.

Jag var på väg hem en kväll för många år sen, var väl lite halvlullig och stötte ihop med ett yrväder till man.

Vi promenerade tillsammans och pratade som om vi känt varandra i alla år. Sen fick vi hem till hans underbara lägenhet med utsikt över halva stan.

Vi drack vin, rökte och pratade tills klockan blev tio på morgonen. Sen snodde jag cd skivan vi lyssnat på och gick hem.

Tveksamt om vi visste varandras namn, och inga nummer byttes. Bara en spontan natt tillsammans utan sex.

Är så trött på att bli stämplad av andra. Fick precis höra av en medpatient att jag inte riktigt verkade vara sjuk nog att vara här!

Vafan, jag blev alldeles kall inombords. Iskall i själen. Jag har inte ens berättat om mitt liv för dig.

Samtidigt satt jag och kollade henne kallt in i ögonen och bad henne att dämma mig. Kom igen, är det där allt du har? Smäll till med nåt ordentligt.

Jag bryr mig inte om vad folk tycker, men jag hatar att bli stämplad. Vare sig stämpeln passar eller inte.

Ännu mer hatar jag människor som vill påverka sin omgivning. Jag försöker inte dra med mig dig ner när jag mår dåligt, så varför försöker du tvinga mig upp bara för att du e glad?

Nu sitter jag här, inlåst för mitt eget bästa. Känns sådär om jag ska vara lite ärlig. Åt helvete om jag ska vara helt ärlig.

Minst en vecka sa överläkaren igår. Fan, då har halva vintern gått.

Är här mot min vilja, och pumpas full av medicin. Sover som tur är en hel del.

Men jag önskar att han visste! Att han ville komma och hälsa på.

Är hos mamma och vilar. Fast egentligen är det bara flykt undan honom.

Han sa att han aldrig skulle släppa mig, att han ville vara min. Men när det verkligen gällde kunde han inte släppa mig fort nog.

Fan vad ont det gör att ge upp någon man vill vara med. Grät på vägen ner men sen dess har ögonen varit torra.

Bara magen som gör volter så fort telefonen låter.

Fanfanfan....

Man får så ofta höra att man ska vara sig själv. Men vad gör man när man inte tycker om sig själv. När man känner sig främmande i sin egen kropp?

Vad gör man när man inte orkar umgås med sig själv? Eller när man inte orkar tänka sina egna tankar?

Vad gör man när man hatar sig själv, och lever bara för att det är enklast så ? Bara för att det är minst smärtsamt för dom man älskar?

Fanfanfanfan!!!!!!

Orkar inte vara med idag. Vill verkligen inte nånting. Önskar av hela min kropp att jag ska slippa det här snart.

Har desperat försökt få tag i medicindoktorn hela dagen. Mina oxascand är snart slut och ångesten ligger och lurar.

Väntar tills kartan är slut för att hoppa fram och göra slut på mig. Jag är så jävla svag, och hur mycket jag än önskar att jag inte var det så måste jag inse fakta.

Jag har låtsas i en vecka snart att jag ska klara det här men det gör jag inte. Fan också, jag hatar att erkänna mig besegrad. Men nu måste jag återigen lägga mig ner och blotta strupen för sjukdomen.

Så är jag på västerbron igen. Denna gång i en trygg buss dock, på väg till C.

Pratade med en gammal vän idag. Jag kallar honom "number two." Men bara i meningen att han är min andra människa.

Jag har saknat honom mer än jag insett. Fan vad skönt det var att höra hans välbekanta röst.

Vi ska ses nästa vecka. Då kommer han vara 30. Och bättre än nånsin. Som ett fint vin.

Min älskade katt. <br>

<br>