zhenaniganz

Hittade helt plötsligt en bild på honom i min telefon. Hade ingen aning om att jag sparat den. Var så noga med att radera allt som hade med honom att göra när vi sa hejdå.

Det högg till i hjärtat när jag upptäckte den. Precis som bilderna på blommorna han gav mig på sjukhuset. Varför har jag kvar dom? Jag är så trött på min egen dumhet och min oförmåga att släppa honom.

Igår firade jag min födelsedag i efterskott. Mina kompisar lagade mat och bakade kladdkaka. Vi pratade och skrattade. Allt var perfekt.

En av tjejerna gav mig en rosplanta, när jag såg den blev jag alldeles tårögd. Min älskade mormor gav mig alltid en ny planta varje år. Hon gick bort när jag var tio och sen dess har jag inte fått någon.
Tills igår.

Tack för igår tjejer, det betydde allt att ni spenderade kvällen med mig.

Imorgon fyller jag år. 27 år gammal. Känns sådär. Tiden har sin gång och jag har spenderat nästan all tid på att må dåligt eller i förnekelse.

Många år spenderade jag på Stockholms nattklubbar i ett alkoholrus, senaste åren i lugn hemmatillvaro.

Enda tiden jag mådde bra var som barn. Hela mitt vuxna liv har jag desperat sökt efter något bättre än det jag har.

27 år gammal och med insikt hoppas jag på bättre tider.

Jag har blivit utskriven, är otrygg, arg, ledsen och förvirrad. Därför är det tyst här.

Jag gömmer mig från livet hos min pappa.

Fick sova hemma inatt, så värdefullt. Tänk att nåt så enkelt som att sova i sin egen säng kan göra skillnad. Min mamma och hennes hund är kvar.
Mysdag idag med.

Två påskägg har jag fått idag, jag som ska gå ner i vikt!

Min mamma är på besök, har saknat henne så himla mycket. Hon sover hos mig, men jag måste sova på avdelning. Det suger.

Men imorgon får vi umgås hela dagen. <3

Det är på kvällarna det är som värst. Ältandes av vad som skett under dagen är som att sitta på en buss full av sexåringar. Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad borde jag ha gjort? Vad hade jag kunnat låta bli?

Känslan av att slösa bort min tid är extra närvarande på kvällen. Hur ska det bli i framtiden? Ska jag för alltid vara annorlunda? Utanför? Jag vill ju bara passa in i mallen.

Kanske har jag varit fast i dessa destruktiva tankemönster för länge. Är det försent? Finns det ingen tid för mig att ändra på något?
Jag skulle vilja radera mitt förflutna och börja om.

Sitter och tittar på top gear som jag älskar. Har ont i magen för att åka tillbaka till avdelning.

Vill bara slippa!

Här inne är livet väldigt inrutat, frukost kl 8, promenad klockan 11 och lunch vid tolv..aa ni fattar. För mig som är sådär fruktansvärt oorganiserad är det här jättejobbigt. 

När jag är hemma blir det oftast ingen frukost, mycket träning eller ingen alls och lunch när/om det passar. 
kanske är det bättre på deras sätt.  

Viljan att leva smyger sig på. Det känns lite lättare än igår iaf, men det är långt kvar. Jag känner mig fortf likgiltig inför det mesta. Kanske är det sån jag är. Dom påstår det.

Men jag vill vara en glad person, med värme. Som kan kasta sig in i relationer utan skyddsnät. En sån som tränar regelbundet och som gör smoothies.

Ingen utskrivning idag och läkarsamtal först imorgon. Grymt besviken.

Är så trött på mina verkningslösa sömntabletter. Jag somnade vid två inatt och vaknade halv sex.