zhenaniganz

Jag försöker så mycket, men varje gång jag vaknar tänker jag samma sak, åhnej ännu en dag att leva.

Jag mår på låtsats bra me mina vänner så jag försöker träffa dom så mycket det bara går. Men det är tungt, och jobbigt och svart och misär.

Jag pratade med en av tjejerna jag låg inne med förut och hon mår oxå dåligt . Jag hatar att jag lämnar stockholm när hon behöver mig som mest.

Det regnar ute, det gör mig ingenting, ingenting spelar egentligen någon roll.

Jag har alltid varit skyddad av min vägg men för lite mer än ett år sen gick den sönder. Det började med att en av mina medlemmar dog. Han var inte vilken som helst. Han var den som kom och gav mig en kram varje dag, som pratade med mig om allt, som kom till mig med sina problem. Min lilla älskling.

Han blev mördad av en psykopat som högg ner honom när han spelade fotboll, ingen vet varför. Han var den gulligaste mest motiverade personen ever. Han var vacker rakt igenom.

När jag fick höra nyheten var jag tvungen att ringa min chef och gå därifrån för att jag inte kunde sluta gråta. Det var där muren började falla. När en av dom vackraste människorna jag mött råkar ut för det hemskaste man kan tänka sig.

Jag älskade hans sätt att vara och jag vill hedra honom. Reber Sharif, du finns alltid i mitt hjärta och varje gång jag är på gymmet så ser jag dig i ögonvrån. Du finns kvar här för du var så ofantligt älskad. Du var fantastisk!

Jag vill så gärna säga att allt är bra, att jag mår bättre nu. Och visst gör jag det, men jag ljuger. Varenda gången jag yttrar ordet bra så ljuger jag.

Varje fiber i min kropp skriker efter utgången, att få slippa det här.

Kämparglöden finns inte där längre, jag orkar inte mer.

Tänk attt det ska vara så svårt att hitta kärlek, allt jag hittat på sista tiden är sex. Inget fel med det, men jag vill ha mer.

För första gången känner jag mig redo att ge mig in i matchen då alla mina försvar är nere och ag inte har något att förlora.

Men var hittar man kärleken?

När jag var fjorton blev jag av med min oskuld, jag blev våldtagen. Inte av främling som drog in min i en buske, inte av min pappa, inte av en snuskig farbror utan av någon jag "kände" en kompis till en kompis.

Jag hade blivit utslängd och hade ingenstans att sova, min kompis fixade så jag kunde sova hos den här killen och hans kompis. Det slutade med att jag spenderade natten inlåst på toaletten, bllödandes. Smög ut någon gång runt fem och vandrade omkring i stan tills jag inte kunde röra mig mer.

Jag berättade aldrig för någon om det här, precis som jag aldrig har berättat om dom andra övergreppen förut. En spärr har släppt, men det gör ont att berätta och det gör ont att höra. Så jag lämnar det här nu så får det vara så att den som läser vet och den som inte läser får inte veta.

Träffade Allkryddan igår, egentligen träffade jag en himla massa viktiga människor igår men hon var viktigast. Vi speedshoppade allt jag behövde inför min utlandssemester i två butiker på en kvart och under 500kr. Jag älskar att hon shoppar som jag, speedy.

Sen tog vi en kaffe och rökte en massa ciggaretter och pratade om allt dåligt och allt bra. Jag älskar den här människan så himla mycket att jag kan dö. Hon ger mig så mycket energi och visdom.

Hon är den enda ur mitt förflutna som jag kan älska utan dubbla känslor, har varit rädd för det. Men vi kan skratta åt all skit som pågick och jag behöver det.

Nu ska jag skynda iväg till läkaren .

Jag har som jag sagt förut väldigt få minnen av mitt liv. Mycket för att jag förtränger och mycket för att jag har varit påverkad under långa perioder.

Men nu börjar minnena komma tillbaka och dom är riktigt läskiga. Jag har råkat illa ut många gånger under mitt liv och varit nära döden mer än en gång. Kan ni förstå att man kan glömma sånt? Bara låta bli att tänka på det.

Hjärnan är magisk och kan göra underverk för en människa, frågan är bara hur jag ska få mon hjärna att göra underverk för mig!

Jag hatar att vara "sjuk", jag hatar det med hela min själ. Den lilla jag har kvar. Jag spyr på allt sälvhjälpsdravel och jag vill inte ha något mer med psykvården att göra.

Jag vill må BRA! Jag vill skratta från magen, vara ärlig, inte behöva säga att allt är bra när jag helst av allt vill dö. Jag hatar att en liten del av min hjärna förstör hela mitt liv!!!!!

Vaknade upp till det här från min Allkrydda : "hur är det?
ska jag ta ner en måne åt dig? Vill du ses? Vad behöver du?" Hon är den vackraste människan jag känner, hon är en del av mig. Som en arm eller ett ben. Nej hon är mer som ett organ, jag behöver henne för att fungera.

Vi ses inte ofta, nästan aldrig, men varje dag vaknar jag upp med möjligheten att jag KAN träffa henne och det ger mig lite extra styrka.

Jag har aldrig träffat en motsvarighet till Alice, aldrig. Hon är vacker, otroligt intelligent, påläst, kreativ, rolig och helt jävla fantastisk. Alla minnen jag har med henne är goda minnen.

Jag kan inte minnas att vi har bråkat en enda gång. Vi har spontanrest till italien och skåne. Vi bodde ihop en hel sommar och har festat tillsammans mer än vad som var nyttigt. Hon åkte med mig i min bil efter studenten. Och flera gånger har vi bara suttit i ett kök och pratat.

Första gången minns jag alltid, vi var på fest hos tre killar, den långe, den korte och den fule. Hon och jag dissade dom och satt och åt keso med allkrydda i köket och skrattade hysteriskt! Jag gör ofta det tillsammans med henne. Hon är den roligaste människan jag vet!

Jag älskar dig Alice, du behöver inte ta ner månen för min skull, jag behöver inget annat än att du fortsätter finnas, fortsätter vara ditt fantastiska underbara roliga intelligenta du!!!

JAG älskar DIG!

Tog två propavan och två abilify innan jag gick och la mig igår. Önskade nånstans att jag inte skulle vakna. När jag väl gjorde det kändes det som om någon slagit mig stenhårt i magen. Jag kunde inte andas.

Jag stoppade i mig lite stesolid och lite lergigan. Så hela dagen har snurrat förbi. Var hos läkaren men minns inte mer än att hon kallar mig solsken. Sen träffade jag B och hade en trevlig eftermiddag tror jag.

Min värld är inte som din, och din värld är inte som min. Jag vet det, men jag hatar att vara utanför den sociala normen.

Det värsta med att vara ett självskadande vrak som jag själv är INTE alla läkarbesök, psykologtimmar, ångesten, klaustrofobin eller det faktum att man blir behandlad som ett barn av dom flesta.

Utan alla välmenande kommentarer om att man ska tänka positivt, att andra har det värre och att jag ska vara tacksam för det jag har.

Alltså jag FATTAR att det är ert sätt att hjälpa till men det leder bara till mer ångest. Jag vet att det finns människor som har det miljoner gånger värre än mig, jag är varken blind, döv eller dum i huvudet. Jag vet också exakt hur mycket jag har att vara tacksam för.

Men det är inte så det funkar, att tänka positivt hjälper ju till en viss del, annars hade jag ju fortfarande legat inne. Det är bara det att inuti mitt huvud finns världens elakaste tjej! Hon hatar mig, hur jag ser ut, vad jag säger, vad jag gör och vad jag tänker.

Hon spyr sin äckliga galla över mig och mitt liv varje dag, hela tiden. Tänk er att ha det så! Och sen ska vi se hur positivt ni tänker.

Min pappa är det bästa jag har, och relationen till honom är finare än allt annat. Han har alltid funnits där för mig, stöttat mig, stått ut med min mamma för att inte behöva lämna mig kvar hos henne.

Alla med en bra relation till sin pappa säger att deras är bäst, men min pappa är lika älskad av mina vänner som av mig.

Mon pappa går låååååångt bortom sina skyldigheter som förälder. När jag låg inne i tre månader kom han 6 dagar i veckan! Ibland sju.

Min pappa är inte bara en fantastisk pappa utan en underbar människa!

Jag älskar honom av hela mitt hjärta!

Jag väntar fortfarande på samtalet som aldrig kommer, jag vet ju det egentligen. Jag har iallafall raderat allt av honom ur mitt liv, alla sms, bilder och nnummer är raderade. Jag skulle nästan behöva en inläggning på rehab pga honom.

Varje gång telefonen ringer eller jag får ett sms hoppar hjärtat till i bröstet, men det är aldrig han. Jag måste gå vidare, jag vet det.

Till er som undrar så skriver jag omhonom så mycket för att män är det enda jag kan formulera ord om för tillfället. Sjukhus, sjukdomar och tabletter har jag inga ord för.

Jag har i hela mitt liv försökt passa in i normen, följa sociala regler och lagen, men det har alltid varit en kamp. Jag hamnade alltid lite utanför och det gör jag nu men.

Dom enklaste, mest basala egenskaperna hos mänskligheten har jag svårt att förstå då jag inte kan realtera. Min hjärna funkar lite annorlunda.

Därför blir jag ofta sårad också, för nånstans lever jag i förhoppningen att andra ska behandla mig som jag behandlar dom. Och det är småsaker vi pratar om här. Jag kan tex aldrig förstå hur någon kan avsluta en relation genom att bara sluta höra av sig, eller iskallt stå och se på när någon lider?

Jag vandrar mellan förakt och kärlek till mänskligheten.

Jag har fått en massa ny medicin och den gör mig helt snurrig, känner mig lite småberusad. Så jävla sköööön känsla efter åratal av för hög tankeverksamhet och ångest. Önskar att alltid få känna såhär,

Glömde min laddare på sjukhuset så jag var tvungen att åka in igen, var rädd för att bli inlåst igen!

Ibland träffar man någon som man får kontakt med direkt. På ett speciellt sätt. Så var det när jag träffade Y. Vi jobbade ihop en kväll och jag körde henne hem, vi satt typ sex timmar i bilen och bara pratade.

Efter det var hon min homegirl, min ride or die friend. Den där som räddade mig från dom dummaste misstagen, som plockade upp mig när jag ramlade och som alltid var ärlig.

Det är nog den bästa vännen jag haft och tyvärr finns hon inte längre i mitt liv. Men jag ska göra allt jag kan för att ändra på det.

Jag blev utsläppt från sjukhuset på villkoret att jag inte bor själv, att mina piller göms från mig och samma sak med rakblad. Min pappa är den som blev fast med mig och han tar det hela med ro, men hela min kropp skriker efter att göra dumma grejer bara för att jag kan. Det är det som är det värsta med att vara på sjukhuset, någon annan bestämmer över en. När man ska äta, sova,vakna,motionera och prata. Jag vill välja själv. Som ett trotsigt barn. Jag vet ju att jag väljer fel. Självsvält, hetsätning, skära, banka huvud i väggen, överträning, misshandel av sig själv, alkohol, sex och dåliga relationer har ju varit min vardag sen jag var tretton. Hur blir man frisk från 14 år av sitt liv? Är det ens möjligt? Kanske är det mitt öde att vara destruktiv, men då måste jag hitta ett sätt att försörja mig som funkar med den livstilen. Krogen var ju perfekt, där förväntas du ha en ätstörning, en släng av alkolism och vara promiskuös. Men jag har inget där att göra, för innerst inne, ärligt talat mellan er och mig? Jag vill bli frisk, jag vill börja ett nytt kapitel. Det är bara att jag känner mig så styrd som gör att jag agerar destruktivt.

Jag saknar elden jag brukade ha i min mage, den där elden som både skapade mig problem och gav mig styrkan att ta mig ur dom. Nu är allt bara blahaigt, som om jag är en tom människa.

Det känns inte som om jag har något att erbjuda, kan inte komma på en enda bra egenskap jag besitter.

Jag vill ha min eld tillbaka, den som jag älskade med, den jag hatade med. Den som skrev dagbok som förbannad 14åring och som skrämde skiten ur mamma när hon läste den.

Så är jag tillbaka på sjukhuset, efter en mardrömsnatt på avdelning 1 fick jag komma till min gamla. Det känns så jävla dåligt men det är väl för det bästa. Försökte få dom att släppa hem mig men det gick inte.

I mitt lidande vill jag bara ha en sak. Honom. Ingen annan duger. Som ett barn som bara vill ha mamma. Den enda jag aldrig kan ringa till igen. Att vara så i behov av någon man absolut inte får ha i sitt liv gör så otroligt ont! Jag hatar att vi är över!

Hela jag känns som ett öppet sår som någon hällt salt i. Gick till läkaren idag och det slutade med att jag satt där i två timmar och bara grät, fick medicin och ett pep talk. Hon ville lägga in mig akut men jag vägrade, ska dit imorgon igen och ta ett beslut.

Jag vill inte sjukhus igen, men samtidigt vågar jag inte lämna lägenheten utan ett mål av rädsla för att hoppa. Rakblad är slängda och små doser av medicin är det enda jag har hemma. Då mår man ju inte bra!!!

Nu är jag ensam och det kliar i hela kroppen efter att göra nåt farligt/dumt! Jag har ingen att ringa, ingen att vända mig till. Alla jag har är borta eller upptagna, 90 procent är i andra länder.

Huvudet snurrar, tårarna rinner, läkaren imorgon.

Katterna måste passas, matas och vattnas. Vem? Var?

Ååååååhhhhhhhh jag orkar inte gå igenom det här igen!!!!!

Jag har spenderat hela dagen med min kusin och hans tvååriga dotter. Det har gett mig ett nytt sätt att se på tillvaron. Kanske har jag ett ansvar inför dom, kanske inte att göra dom lyckliga men att iallafall inte orsaka dom smärta i någon form. Kanske har dom ett ansvar för mig och kanske är det så allt är uppbyggt. Våra liv och vår lycka bärs av dom vi älskaroch tvärtom.

Numera minns jag en massa saker som jag förträngt. Allt är inte dåligt. Min barndom var fantastisk, då var jag lycklig på riktigt. Sen sig min mormor när jag var nio och ALLT förändrades.

Vi flyttade till Vallentuna utanför Stockholm, jag fick en ny skola, ett nytt hem och en obehaglig klump i magen. För min mamma var så himla arg jämt och jag oroade mig.

Visst att jag har mått bra i perioder av mitt liv. Men jag har aldrig varit lycklig sen jag var nio. Min bästa tid i vuxen ålder var när jag jobbade på Arlanda, men det var en galen tid egentligen. Jag jobbade alldeles för mycket, drack alldeles för mycket och hade alldeles för mycket killar runt mig. Bland annat min granne men det är en lång historia. Meningen med inlägget är lycka, vad är det? Finns det? Kan man göra sig själv lycklig? Kan man bli lycklig med borderline? Med ADD?

Blondinbella påstår ju att allt sitter i huvudet och att man kan styra sina känslor. Kanske har hon rätt, men då vill jag nog inte vara lycklig. För jag gör oftast allt rätt, träffar vänner, jobbar hårt, umgås med min familj. Ändå så mår jag dåligt.

Och jag lovar att jag inte har valt att må såhär. Skulle inte önska det här för min värsta fiende. Jag har i så många år kämpat mot demonerna inuti och tillslut orkade varken kropp eller hjärna med all smärta dom har fått utstå.

Jag försöker tänka positivt, men det finns ständigt en elak röst i mitt huvud som vill att vi ska dö. Både för att slippa allt men även för att jag inte är värd det fantastiska liv jag faktiskt har.

Det fanns så många saker jag skulle ha gjort idag. Diskat,köpt cigg, gått till gymmet, träffat pappa.

vet ni vad jag HAR gjort? Rökt, kollat på awkward och stoppat i mig piller. Så nu sitter jag här gråtfärdig och snurrig. Vill bara inte mer.

Men imorgon är en ny dag och då ska jag träffa min kusin.

Sitter i ett fönster på söder och röker, känner mig ensamare nu än jag någonsin kan minnas. Jag vet att det finns människor att ringa, men varje gång jag är på väg att göra det så skräms jag bort av behovet.

Jag har alrdig varit beroende av någon, eller behövt någon annan. Jag har klarat mig igenom allt på egen hand. Jag har kanske inte haft nåt val men jag har klarat mig ändå. Har alltid varit nöjd med en bok och lite musik.

Nu helt plötsligt störs jag av telefonens tystnad, varje nej eller avbokad plan gör ont. Hur gick det till? Hur gick jag från en självständig själ till en person vars självförtroende avgörs av hur många som uppmärksammar henne?

Jag har haft det livet, när jag inte kunde gå på någon gata utan att träffa folk jag kände, när varje klubb vaktades av en vän, varje drink var rabaterad eller gratis. Jag valde bort det livet, jag raderade alla dom människorna ur mitt liv.

Var det ett misstag?

Jag har varit i ett antal relationer, några djupa och några mindre djupa. Killarna har varierat i längd,personlighet,utseende och yrke. Men dom har alla haft en sak gemensamt och det är att dom varit mer problem än glädje. Det är som om jag inte kan älska utan allt det svåra. Att det måste göra ont för att det ska kännas på riktigt. Jag vet ju att det inte är så, att det kan vara enkelt och vackert, men på nåt sätt dras jag alltid till det tveäggade svärdet där smärtan är bitterljuv. Kanske kommer det alltid finnas ett stråk av omöjlighet i mina kärleksrelationer, kanske kommer jag någon dag hitta det vackra och enkla. Oavsett så ångrar jag inget av min kärlek, för trots att den alltid varit svårt och gjort ont, så har den alltid varit magnifik och äkta på samma gång!

jag minns en kväll efter jobbet då jag bestämde mig för att bli fantastiskt full alldeles ensam på en krog där jag kände alla. Inte ett stolt ögonblick och något jag kanske borde ångra.

Men när jag fantastiskt full vandrade hornsgatan ner mot hornstull stötte jag på S. S och jag har känt varandra sen jag var femton eller sexton och har varit "vänner" i alla år. Vi följdes åt och planerade bröllop i lila pimpkostym och livet såg ganska bra ut från den vinkeln vi tittade på det.

När vi satt i hornstull och väntade på bussen ändrade jag mig och följde med S hem. Ett beslut som jag bittert ångrade då jag bakis och med knullrufs vaknade upp hos honom dagen efter.

när vi fyra år senare sågs igen på sjukhuset och jag berättade att jag ville dö var hans reaktion enkel. "jag vill inte förlora dig". Jag såg det som ett tecken på äkta vänskap, ni vet den där sorten då det inte spelar någon roll hur många år det går eller vad som sker. man håller fast ändå.

Nu ytterliggare ett år senare sitter jag här i en lägenhet på söder med två katter och S nummer raderat ur min telefon. Jag vet nu att hans ord då var lögn, han ville förlora mig när det blev för jobbigt och jag klandrar honom inte. jag ångrar bara att jag trodde på honom!

Jag träffade honom när jag var för ung för att förstå vad kärlek var, under en tid i mitt liv då allt handlade om nästa upplevelse. Han skrämde mig med sin kärlek och jag rymde ut ur hans liv utan en förklaring. Alltför många gånger har han dykt upp efter det, alltid med sin läskiga kärlek att erbjuda.

Han älskar för mycket och det skrämmer mig, han är för ren och god för mig och det gör mig vettskrämd. Vi har alltid försökt förenas, den ena gången efter den andra, men det går inte. Vi gör varandra för illa med våra olikheter.

I nio år har han dock varit en del av mitt liv och jag vågar inte säga att vi hörts för sista gången. Allt jag kan säga är att jag gjort honom mer illa än vad jag klarar av att tänka på och jag kan inte göra det mer. Han är för fin.

Jag är tacksam över den tid vi fick och tacksam över att ha blivit så älskad av en annan person. Det enda jag ångrar är att jag inte kunde älska honom lika mycket tillbaka.

Jag minns min första inläggning, jag åkte taxi till akuten med en vän som sen var tvungen att lämna mig. Jag var helt ensam,utan telefon och utan vilja att vara där. Jag ville bara dö.

Tre dagar hölls jag kvar tills jag manipulerade mig ut därifrån. Jag ångrar det idag, önskar att jag hade tagit emot hjälpen redan då, varit ärlig från början så kanske jag hade mått bra idag. Kanske hade jag inte behövt såra min omgivning så ofantligt som jag har gjort.

För jag vet att det gör ont i dom att jag leker med livet, att jag skurit mig,stått på västerbron och vinglat, svält mig själv till vansinne och tagit för mycket tabletter bara för att få vara bedövad en stund.

Men det gör så ont att känna allt jag gör, det är så frustrerande att veta hur lyckligt lottad man är samtidigt som man bara vill kasta bort alltihop.

Och här är jag nu, med varje minne i skallen, varje förträngd tanke i öppet ljus och med varenda känsla erkänd. Så vad vill jag?

Jag vill ta tillbaka det här året, gå tillbaka i tiden och ändra om allt. Jag vill ta tillbaka allt jag sagt,allt jag berättat,allt jag delat med mig. Jag vill vara den instängda personen som bara gråter på insidan men som kämpar på utåt. Jag vill inte ha gått igenom det här året, jag vill inte ha erkänt min svaghet!

Han hörde av sig för några veckor sen, allt kom rasande ner över mig som om ingen tid hade gått. Som om det var igår han gav upp. Jag blev förlamad av ilska, men inte på honom. Jag hatar honom redan, jag kan inte hata mer. Jag kan heller inte älska honom mer. Jag blev arg på mig själv, för jag trodde faktiskt att jag hade kommit längre än så. Han har fortfarande makt över mig och det gör mig så arg att jag blir rädd. Jag är inte typen som skriker och bråkar, men just nu är det precis det jag vill göra! Det skrämmer mig att han tillochmed på avstånd kan dra fram sidor hos mig som jag inte visste fanns. Det som gör mest ont är att han som skulle vara min räddning, den som skulle hjälpa mig gå vidare från killen innan blev ytterligare en undergång. Så sårad som jag var innan honom trodde jag inte att man kunde vara mer än en gång under en livstid. jag har upplevt det för många gånger. En kompis sa till mig att allt jag behövde var kärlek och en fast hand men hur ska jag kunna lita på kärlek när allt den gett mig är ärr som vägrar läka?

Han hörde av sig igen för ett par veckor sen, och det var som om allt kracshade ner över mig igen! Jag hatar att han har den makten över mig.

Men det gjorde så ont att se hans namn, för jag vet att vad som än händer så är han borta för alltid. Jag kan aldrig gå tillbaka till något som var uppbyggt av drömmar och lögner.

Jag hatar honom fortfarande för allt han har gjort, men jag älskar honom precis lika mycket nu som då och det är det som gör mig arg.

Hur vågar han duka upp i mitt liv och he mig en käftsmäll på det sättet. Jag kan iallafall fortsätta mitt liv med vetskapen att jag gav honom allt jag kunde och han tackade nej.

Jag går skuldfri ur det uppbrottet och kan hålla huvudet högt oavsett hur ont det gör!

Jag har alltid varit en instängd person, en avstängd människa. Jag har mått dåligt men aldrig visat det, alltid varit kallad känslokall. Av alla, även mina närmaste.

Jag har aldrig agerat utåt och det är farligt. Allt mitt destruktiva beteende har varit mot mig själv. Jag har skadat min egen kropp, min egen själ och förstört mitt eget känsloliv. Alla ärr jag orsakat sitter på min egen kropp.

Det senaste året har jag tvingats vara öppen,tvingats yttra mina känslor, tvingats berätta. Det har varit blandat, skönt och jobbigt. Men jag har gjort det, i terapin, på sjukhuset och till mina vänner.

Nu är jag utskriven, på väg mot en rehabiliteringsplan, på väg tillbaka mot livet och jag känner mig inte redo. Jag kan inte andas och jag känner att väggen är på väg upp igen. Och om den gör det om jag sätter den emellan mig själv och världen igen så vet jag att jag blir farlig mot mig själv igen.

Jag har gått upp över tio kilo på grund av sjukhusliggande och mediciner. Jag har gått ner dom igen genom svält, så jag vet att det destruktiva fortfarande finns där.

Är rädd att berätta hur jag känner för jag vill inte läggas in igen, det är min värsta mardröm att ligga där igen.