zhenaniganz

Idag är det mini släktträff, är på väg med pappa till min kusin. Min moster är oxå där så det ska bli kul.

Det enda som är jobbigt idag är att jag mår så himla illa. Men men det är bara att bita ihop.

Sitter och tittar på när fina H jobbar i min lägenhet.

Han gör det fint här.och jag är honom evigt tacksam.

Idag hoppas jag på besök från min syriska "familj", har inte sett dom på så himla länge och en av dom är här på besök från Nigeria där han jobbar. Vill ju veta hur dom mår, få se dom och få nyheter om deras släktingar i syrien.

Men dom kommer inte förrens klockan fem, så jag måste hålla ihop i en massa timmar.

Har det så rörigt i huvudet att jag inte orkar med nånting. Vill bara sova.

Nu är pappa här för att prata med psykologen.

Nu vill jag att den här mardrömmen ska ta slut! Jag vill åka hem och börja leva. I början på nästa vecka hoppas jag. Bara dom inte ångrar sig.

Jag orkar verkligen inte må såhär, inte mer nu. Är så himla himla trött, vill bara sova. Istället sitter jag i rökrummet och röker alldeles för många cigaretter.

Jag funderar lite över den här bloggen. Ska jag ha den kvar? Ska jag bli mer specifik? Ska jag berätta om mitt liv?

Min diagnos? Mina tankar kring den?

Har haft jättemycket ångest idag, har sovit bort det mesta av dagen för att slippa. Det enda jag får här inne mot ångest är oxascand som är helt värdelös.

Jag är arg idag också, har inte velat prata med någon. Jag vill bara vara ifred.

Finns många saker jag avskyr, men en sak jag hatar är när människor inte hör av sig för att ställa in. Som idag, då skulle en kompis komma förbi. Jag messade henne vid tolv, inget svar.
Ringde vid halv två, inget svar.

Ett sms nu om nån urspårad fest och poliser mm. Jag sa upp vänskapen.
Jag har varit med om en massa skit i mitt liv. Ändå har jag alltid lyckats höra av mig till mina nära. Alltid lyckats avvika saker i tid.

Akut sjukdom eller familjekriser är seriöst dom ända två ursäkter som är acceptabla.

Har väntat hela dagen på ett sms eller samtal som aldrig kom. Jag vänjer mig för fort vid honom, det blir så svårt att släppa taget.

Jag och min far har städat ut förrådet idag. Blev tre fulla sopsäckar och en flyttkartong som fick åka till tippen.

Och i lägenheten börjar det oxå bli fint. Mosaiken i köket är nästan klart.

Jag drömde om en gammal kille inatt. För många år sen dejtade jag en riktig gentleman. Han var perfekt på alla sätt utom ett, han var grovt kriminell. Det tog dock lång tid innan jag fattade det.

Det krävdes en skruvad utekväll på tre remmare, ett slagsmål och en tripp till svartklubb i Solna innan polletten trillade ner. Jag kan inte ha varit mer än nitton bast och var jättekär.

Fan vad jag saknar att vara så aningslöst sugen på livet.

Jag vet inte vad jag ska skriva för att beskriva hur jag mår nu. Men det är nog lika bra.

Känns som om jag trillat ner i ett svart hål. Som om det inte finns nåt slut på det hela.

Dom pratar mycket om framtiden här, jag förstår inte. Jag har ingen framtid just nu. Allt handlar om idag, just nu.

Och dör föll allt, ingen permis utan jag blir fast här över helgen.

Fanfanfanfan!!!!

Pratade med göteborgskillen igår, hade glömt hur fin han kan vara. Vi bråkade sist vi pratade men det är glömt nu.

Satt länge i rökrummet efter att vi var klara och bara tänkte. Grät lite och sen mådde jag nästan bra.

Tänk att en person man aldrig träffat kan äga en bit av ens hjärta.

Jag vill verkligen åka till London. Vaknade upp ur min slummer här för en stund bara för att få en gigantisk längtan dit.

Problemet är att jag vill åka med samma kompis som sist, och vi är inte vänner längre.

Jag önskar att jag kunde få möta någon i ren acceptans, utan dömmanden.

Nån som såg allt mitt känslomässiga bagage som en tillgång istället för ett hinder.

En person med ett vackert leende och en varm famn bara för mig. Någon som är lojal nog att försvara alla mina konstigheter.

Jag sitter och skriver om honom. Jag kanske borde låta bli, men det finns en historia där nånstans.

Skriver annat också men mest om honom. Ni som inte vet vem han är, oroa er inte. Det är ändå flera som går under namnet honom.

Jag saknar någon av dom, och allihopa i en konstig mix av känslor.

Pratade med världens vackraste E idag och hon gör mig alltid mer tillfreds med tillvaron.

Det är inte så farligt när jag pratar med henne. Hon är bättre än oxascand. Ångestdämpande, fantastisk, vacker och en av dom smartaste människor jag känner. Och så otroligt stark.

En av mina största förebilder här i livet. Älskar dig E!

I mina drömmar dyker han upp med ursäkter och blommor. Och jag förlåter honom, självklart. Jag är inte ens arg. Bara ledsen.

Ledsen över att det är över innan det ens hann börja.

Folk säger att man har makten över sitt eget liv. Att man kan välja sitt mående.

Men jag har försökt med allt det där. Skrivit listor på saker som gör mig glad, tänkt positiva tankar och att göra saker som jag i vanliga fall trivs med.

Jag känner att jag gör allt för att må bättre men inget händer. Jag blir bara svagare känns det som.

Jag vet inte va jag ska skriva, allt känns så förbannat hopplöst.

Jag är ledsen och arg men vet inte varför.

Det fanns en tid då det var han och jag. Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom.

Kunde inte föreställa mig hur tom världen skulle vara.

Så en dag var det över, han försvann. Och under en väldigt lång tid gömde jag min sorg i dimmor av sprit.

Nu är jag nykter och tvingas ta itu med alla dom små saker som skapat det stora massiva helvete som är mitt.

Jag känner mig verkligen mobbad. Ingen vill prata med mig här.

Dom är liksom redan ett gäng och jag får inte vara med.

Känner mig så sjuuuukt jävla ensam. Klättrar på väggarna av saknad.

Jag hatar att må såhär.

Fick gå en underbar promenad på en timme idag. Kände mig lite bättre en stund efter det. Nu är jag dock tillbaka i samma tillstånd.

Har ingen att prata med, det är nog det värsta.

Inget att göra, rör mig som en långsam flipperkula mellan matrum, rökrum, tvrum och mitt rum.

Jag har inte fått gå ut på fyra dagar och jag förlorar långsamt den lilla livslust jag hade.

Jag har ingen att prata med och det gör mig galen!

Min rumskompis skrämmer mig, hon sover som en död människa.

Ligger inne på sjukhuset igen. Vet inte vad mer jag ska skriva just nu.

Återkommer.

Idag är en tyst kväll. Ingen hör av sig, och även om jag vet att jag kan höra av mig så vill jag så himla gärna att nån ska vilja prata med mig.

Jag känner mig så oviktig och liten.

Idag har jag bara varit lullig, hade en mardrömskväll och har knappt sovit.

Gått runt som i en mardröm. Alldeles för mycket folk. Alldeles för mycket allt.

Jag försöker fundera ut vad nästa steg i livet ska bli. Var jag ska ta vägen och vad jag vill göra.

Såg melodifestivalen igår, första gången på flera år.

Drogs med och hejade på Torsten flinck, han gick ju såklart vidare. Hur kan man inte älska att han är med?

Somnade och vaknade upp med min kompis kvar. Så skönt att ha sällskap på morgonen.

Nu är pappa här.

Panik i hela kroppen, skakar som ett asplöv och mår illa.

Arg är jag. Och ledsen över att jag är så oduglig.