Borderline...
Imorgon ska jag till läkaren, ska diskutera behandling för min ångest och terapi för min bordeline. Jag hoppas att jag snart ska slippa samtalsterapin som bara är jobbig. Sitta där och tiga i 30 minuter känns inte så konstruktivt.
Sen ska jag ner till mamma för att ta hand om henne ett tag, hon fick en propp i förra veckan så hon kan inte köra bil.
Igår var jag vaken till klockan fem bara för att prata med en viss person, vi har en tidskillnad på ett par timmar. Vaknade upp till en tom lägenhet och allt kändes lite meningslöst ett tag. Men han finns, han mår bra och han gör mig glad för tillfället.
Känns som om sommaren har lättat upp lite av mörkret som funnits hos mig så länge.
Semester från livet...
Tog hastigt och lustigt semester från allt, stack till min moster på gotland. Där har jag andats,träffat min fina släkt, bränt mig, blivit kär och mått bra.
Träffade min gamla dagmamma som nu är livscoach och trots att jag försökte låtsas inför henne att jag mådde bra så såg hon rakt igenom allt och hade en två timmar lång session med mig där jag bara störtbölade. Släppte en massa skit och lärde mig mer om mig själv på dom två timmarna än på dom 27 åren jag levt.
Kärleken då? Den är omöjlig men verklig ändå,det är bara skönt att känna för någon annan. Låt det vara omöjligt, låt det vara galet men låt det bara vara. Att vara förälskad var precis vad jag behövde. Jag lyser, min hy är finare än nånsin och jag ler mer.
Frihet...
Jag ville aldrig ha dig....
Jag ville aldrig ha dig. Inte ens när det började. Du var min vän, sen blev du min vän jag låg med, sen blev du den jag var kär i.
Men jag ville aldrig, inte ens när jag hade fallit. Jag visste att du var fel. Och när jag föll och du lät mig falla hatade jag dig.
Du borde ha släppt mig mycket tidigare, släppt mig fri. Du väntade tills det var försent, och när du väl släppte mig kunde jag inte ge upp.
Jag har fortfarande inte gett upp. Varje samtal väcker ett hopp, varje sms.
Fuck dig...
Jag hade så mycket kärlek i kroppen idag, full av energi och glädje. Så ställde personen jag skulle träffa in, ok fine det överlever jag. Så jag började städa och göra fint. Och sen gick jag till gymmet. Det första som händer är att en av medlemmarna påpekar att jag gått upp i vikt. Du är nästan tjock säger han. Fan, allt bara rasade. Jag ville bara skrika rakt ut!!!
Jag blir så himla ledsen, tror folk att jag inte äger en spegel? Varför tror du att jag är på gymmet? Om jag vore nöjd och glad skulle jag njuta av solen som alla andra. FAN!
Idag...
Idag är en ny dag. Jag ska till psykologen och minnas en massa skit jag har förträngt. Jag hatar det, så mycket saker som jag glömt som kommer tillbaka. Saker jag gjort, platser jag har varit på, människor jag träffat och sånna som gjort mig illa.
Allt det som jag vill fortsätta gömma men som måste komma ut för att jag ska må bättre.
Sen ska jag träffa E, en person jag älskar. Som ger mig trygghet och värme.
Färdig...
Jag är färdig med att gråta över dig, färdig med att sörja det som borde ha varit. Jag inser nu att vi aldrig har varit vänner på riktigt. Hade vi varit det hade du iallafall träffat mig för att säga upp kontakten, men inte ens det kunde du göra. Ett sms! På riktigt trodde jag att du var bättre än så.
Alla åren vi känt varandra, allt vi upplevt, det spottar du bara på? Du är den enda jag alltid varit ärlig mot, inte en enda gång har jag ljugit för dig. Jag har alltid tagit ansvar för mina handlingar, accepterat när du blir arg på mig.
Vet du hur svårt det är för en person som mig?
13 år är borta. Bara sådär.
Hat..
Jag hatar honom för vad han gjorde med mig. Jag hatar honom för att han fick mig att känna. Att han gjorde mig så trygg är det jag hatar mest.
Jag avskyr att jag fortfarande blir bedövad av hans doft, även om den sitter på någon annan.
Jag vill fria mig själv från honom men jag är fast. Jag hatar att han valde att säga hejdå för att det var enklare så. Jag hatar att veta att jag skulle ha valt honom, oavsett situation. Jag hatar att han fick träffa den viktigaste personen i mitt liv.
Jag har så mycket hat kvar efter honom att jag blir galen. Jag måste hitta kärleken igen.
På väg...
På väg hem efter en helg hos mamma, det gör alltid lika ont att åka därifrån. Jag vet ju att hon är ganska ensam.
Men nån gång måste jag ju hem. Det blir imorgon eller på tisdag. Måste komma igång med livet.
Jag har fortfarande ont, mår fortfarande illa av ångest. Men livet väntar inte och snart är jag gammal.
