zhenaniganz

Vi har kyssts i timmar, ölen han dricker dröjer sig kvar på mina läppar. Jag vill frysa stunden, den är så outhärdligt vacker. Havet, mannen, dom ömma kyssarna. 

Han ser inte igenom mig, vet inget om tabletterna jag tagit för att orka vara här, vet inget om kräkspåsarna i mina fickor ifall en attack skulle våga förstöra stunden. 

Han är vacker min nya man, min irländare. Lika vacker som blommorna han köpte till mig på baren. Han dricker mycket men det gör mig inget. Sanden i skorna efter att ha doppat fötterna i havet gör mig inget heller. 

Jag är bekymmersfri. Jag är kär, kanske inte i honom men i ögonblicket. 

Det är vår första kväll ensamma och jag vill att omgivningen ska försvinna. Vill ha honom för mig själv. Vill aldrig dela honom med någon. 

Kväll två tillsammans är lika fantastisk. Vi sitter först på en bar vid havet och kysser varandra, pratar lite men bartendern som varit i både Sverige och på Irland. Han köper blommor igen, röda rosor. 

Jag tror inte att han är romantisk utan mer agerar på sekunden. Han är så fin. Han skrattar mycket och får mig att skratta. Har inte känt såhär på länge. 

Vi badar i havet, klockan är halv två på natten men vattnet är nästan lika varmt som honom. Han kan inte simma. Han ska lära sig säger han, men gör stunden får han hålla sig där han bottnar. 

Vi går hem och hans arm runt mina axlar är inte sådär tung och jobbig som andras armar har varit. Hans är bara trygg och varm. Vi hånglar i hissen och han följer mig till mitt hotellrum. 

Han känner mig inte, vet inte hur skadad jag är. Han hälsar på, med mat, godis, rosor och kramar. Han är så fin. Så vuxen och stark. Fast han är yngre än mig.

Tre dagar, tre rosor, tre leenden.

Igår hade jag huvudvärk, då la han mig ner och klappade mig över håret tills det var dags för honom att gå. Min fina.

Jag röker cigarett efter cigarett med en bitter smak i munnen. Snart är dagen slut och jag längtar efter måndag.

Söndagar är världens sorgligaste dag. Den är så gråtig och ensam. Jag hatar dom.

På sjukhus är dom ännu värre, allt är tyst och tråkigt. Dom inlagda pratar tom tystare. Allt är dött, inga aktiviteter, ingen utgång.

Igår var jag hos min kusin, det är så tryggt och varmt sär att jag aldrig vill åka därifrån.

Jag får ofta höra hur bra jag har det och hur tacksam jag ska vara. Jag orkar inte förklara eller försvara mig men nåt måste jag ändå säga i frågan.

Om jag hade kunnat välja hade jag valt vad som helst framför det här. Att hata sig själv så mycket att man fysiskt gör sig själv illa, att ha en röst i huvudet som styr en i dåliga tankemönster, att vara så trött på snurrandet i huvudet att man bara vill banka huvudet i väggen tills det blir tyst.

Hade jag kunnat bestämma hade jag valt lycka och livsglädje framför dödslängtan och ångest.

Jag mår illa av oförståelsen kring psykisk ohälsa!!!!!

Har återigen blivit inlagd, sen i måndags. Känns sådär, tryggt och bra på ett sätt, jobbigt och förnedrande på ett annat.

Måste ta den här tiden och verkligen göra något åt situationen nu. Kan inte fortsätta såhär. Känns som om jag mår sämre och sämre. Livet har långsamt förlorat sitt värde och jag är så rädd. För allt.