zhenaniganz

Det är annorlunda nu, förut har jag bara inte velat leva, nu vill jag dö. Inget betyder något längre, mitt liv har inte längre nåt värde.

Jag väntar på psykologen och önskar mig en inskrivning för min omgivnings skull. För dom jag älskar. För dom finns och jag vill inte göra dom illa. Bara försvinna vore det bästa. Utan ett spår.

Vill inte mer nu, kan inte göra mer orkar inte längre kämpa.

Han ler så fort han ser mig och jag vet att jag vill ha honom. Jag och min pappa väntar medans han byter om och följer honom sedan till en genuin turkisk bar. Inte en turist i sikte.

Hans arm om mina axlar, levande musik och skrattande och klappande människor. Jag stänger ögonen för att insupa atmosfären.

Hans fingrar löper över min hud och får den att pirra. Vi passar på att kyssas när pappa är på toaletten och hela världen snurrar.

Jag är kär, kanske inte i mannen men i känslan. Att kyssas tills man inte orkar mer på stranden klockan två på natten.

När sanden i skorna är oviktig och livet leker. Att får vara med någon annan utan allt det jobbiga som kommer emellan.

Att han inte vet hur mycket tabletter det krävdes innan jag vågade prata med honom, att jag åt alldeles för många för att våga gå på vår dejt. Att världen snurrar fortare när han kysser mig.

Jag röker för mycket. Dricker för mycket. Äter för mycket tabletter. Men jag ler.

Jag minns allt, tro aldrig att jag har glömt. Jag minns ditt skratt, ditt leende och dina vackra ögon. Jag minns varje yttrat ord, varje felsägning varenda fråga.

Jag minns dig och allt som var du. Tro aldrig något annat.

Jag var tvungen att låta dig gå, trots att jag helst av allt ville ha dig kvar. Det var inte vår tid då, är det inte heller nu. Kanske en dag är det vår tur, men fram tills dess fortsätter jag att minnas.

Jag sitter ensam på den skrattande ankan och väntar på ett av mina andra organ.

Jag har kanske en dejt efter, kanske.

Har gråtit halva dagen. Ingen bra dag alls.

Jag kan inte sova längre. Ligger och vrider och vänder mig hela natten och går upp vid sex. Känns som om nya demoner har dykt upp.

Två dagar kvar till Turkiet, antar att det är det som stör mig. Jag är rädd på riktigt. Men hoppas på det bästa.

Har fikat med ett av mina organ, Alice. Den människan är så god rakt igenom och så vacker att det gör ont att titta på henne.

Så skör men så stark, så djup men så rolig. Hon är motsägelsernas kvinna men den bästa jag vet. Älskar henne.

Idag fick jag veta att han berättat om oss för någon, i syfte att få mig att se dum ut. Borde inte bry mig men det gör jag.

Jag insåg oxå att jag inte kan konfrontera då jag raderat honom helt. Känns som om jag kastades tillbaka i tiden igen.

Är så trött på den känslomässiga berg och dalbana som är mitt inre.

Jag har varit utsatt för övergrepp under mitt liv, men jag har även förgripit mig på mig själv. All min lycka har jag skapat av ett ideal som andra bestämt. Jag har låtsats och ljugit under större delen av mitt liv. Nu är första gången jag är ärlig. Idag ska jag träffa min psykolog, men för henne ljuger jag. Iallafall idag. Om jag berättar om igår så spärras in.

Jag mår bara sämre och sämre. Känns som om livet rinner igenom fingrarna på mig och jag kan inte fånga det. Jag har tappat kontrollen och jag vet inte hur jag ska få den tillbaka. Jag borde nog ligga inne men jag vill inte. Jag vill ingenting, rastlöshet hela tiden. Känner mig elak inuti! Ond rakt igenom.

Blev dissad av min date idag. Det är väl ok, borde vara iaf. Vi har bara setts en gång, men känslan av nederlag är lamslående. Jag mår illa av det. Tagit en sobril och umgås med min fina kusin. Hoppas på en bättre morgondag.

Min mamma och jag har aldrig haft den bästa relationen. Jag minns henne knappt från min barndom! Men jag älskar henne något så ofantligt mycket. På sista tiden har vi fått en bättre relation, en ärligare relation och jag beundrar henne för att hon vågar. Hon har ingen vägg, har aldrig haft. Allt ligger på ytan och jag är så stolt över att hon klarat sig igenom livet hon levt. Jag älskar min mamma!