zhenaniganz

Idag är en ny dag. Jag ska till psykologen och minnas en massa skit jag har förträngt. Jag hatar det, så mycket saker som jag glömt som kommer tillbaka. Saker jag gjort, platser jag har varit på, människor jag träffat och sånna som gjort mig illa.

Allt det som jag vill fortsätta gömma men som måste komma ut för att jag ska må bättre.

Sen ska jag träffa E, en person jag älskar. Som ger mig trygghet och värme.

Jag hatar honom för vad han gjorde med mig. Jag hatar honom för att han fick mig att känna. Att han gjorde mig så trygg är det jag hatar mest.
Jag avskyr att jag fortfarande blir bedövad av hans doft, även om den sitter på någon annan.

Jag vill fria mig själv från honom men jag är fast. Jag hatar att han valde att säga hejdå för att det var enklare så. Jag hatar att veta att jag skulle ha valt honom, oavsett situation. Jag hatar att han fick träffa den viktigaste personen i mitt liv.

Jag har så mycket hat kvar efter honom att jag blir galen. Jag måste hitta kärleken igen.

På väg hem efter en helg hos mamma, det gör alltid lika ont att åka därifrån. Jag vet ju att hon är ganska ensam.

Men nån gång måste jag ju hem. Det blir imorgon eller på tisdag. Måste komma igång med livet.

Jag har fortfarande ont, mår fortfarande illa av ångest. Men livet väntar inte och snart är jag gammal.

Hittade helt plötsligt en bild på honom i min telefon. Hade ingen aning om att jag sparat den. Var så noga med att radera allt som hade med honom att göra när vi sa hejdå.

Det högg till i hjärtat när jag upptäckte den. Precis som bilderna på blommorna han gav mig på sjukhuset. Varför har jag kvar dom? Jag är så trött på min egen dumhet och min oförmåga att släppa honom.

Igår firade jag min födelsedag i efterskott. Mina kompisar lagade mat och bakade kladdkaka. Vi pratade och skrattade. Allt var perfekt.

En av tjejerna gav mig en rosplanta, när jag såg den blev jag alldeles tårögd. Min älskade mormor gav mig alltid en ny planta varje år. Hon gick bort när jag var tio och sen dess har jag inte fått någon.
Tills igår.

Tack för igår tjejer, det betydde allt att ni spenderade kvällen med mig.

Imorgon fyller jag år. 27 år gammal. Känns sådär. Tiden har sin gång och jag har spenderat nästan all tid på att må dåligt eller i förnekelse.

Många år spenderade jag på Stockholms nattklubbar i ett alkoholrus, senaste åren i lugn hemmatillvaro.

Enda tiden jag mådde bra var som barn. Hela mitt vuxna liv har jag desperat sökt efter något bättre än det jag har.

27 år gammal och med insikt hoppas jag på bättre tider.

Jag har blivit utskriven, är otrygg, arg, ledsen och förvirrad. Därför är det tyst här.

Jag gömmer mig från livet hos min pappa.

Fick sova hemma inatt, så värdefullt. Tänk att nåt så enkelt som att sova i sin egen säng kan göra skillnad. Min mamma och hennes hund är kvar.
Mysdag idag med.

Två påskägg har jag fått idag, jag som ska gå ner i vikt!

Min mamma är på besök, har saknat henne så himla mycket. Hon sover hos mig, men jag måste sova på avdelning. Det suger.

Men imorgon får vi umgås hela dagen. <3

Det är på kvällarna det är som värst. Ältandes av vad som skett under dagen är som att sitta på en buss full av sexåringar. Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vad borde jag ha gjort? Vad hade jag kunnat låta bli?

Känslan av att slösa bort min tid är extra närvarande på kvällen. Hur ska det bli i framtiden? Ska jag för alltid vara annorlunda? Utanför? Jag vill ju bara passa in i mallen.

Kanske har jag varit fast i dessa destruktiva tankemönster för länge. Är det försent? Finns det ingen tid för mig att ändra på något?
Jag skulle vilja radera mitt förflutna och börja om.