La tortura...

Idag fick jag allt kastat i ansiktet av Honom.

Han sa att jag inte var den enda som var deprimerad och att jag skulle ta tag i mitt liv och sluta tycka synd om mig själv.

Wow jag trodde att jag skulle kräkas när jag läste det, sällan gör ord mig ledsen men just det. Att jag tycker synd om mig själv skar djupt.

Det har varit så svårt för mig att öppna upp för människor. Att berätta att något är fel, och lita på att dom ska ta hand om dom känslorna.

Att släppa på masken tog flera månader. Månader då jag låg och grät hejdlöst fram till klockan fem på morgonen innan jag somnade. Sen gick jag till jobbet med sminket som en extra mask.

Så lång tid då jag vägrade erkänna att något var fel, då jag bara levde på i hopp om att det skulle gå över av sig själv.

Just nu känner jag mig så sjukt värdelös, och jag har svårt o se hur jag ska kunna fortsätta vara ärlig om hur jag mår.

Kommentarer
Postat av: GS

Jag tror att det är viktigt att vara ärlig mot sig själv om hur man mår, det är inte många som orkar vara det utan enbart skjuter det ifrån sig.

Jag tycker det är så sjukt starkt av dig Susanna att orka skriva om det och uttrycka hur du mår, och det är nånting som kommer få dig på benen igen.

Jag har svårt att tro att det som jag var djupt deprimerad av för några år sedan (som du kanske minns) är likvärdigt det du går igenom just nu, men jag lärde mig då att kroppen har en fantastisk förmåga att läka. Läka genom en process som jag själv inte fattade vad det var, men nu i efterhand förstår jag varför.



Du är en fighter Susanna, jag vet att du kommer klara av det här.



2011-11-01 @ 22:25:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0