zhenaniganz

Nyår..
Ett nytt år, fyllt av möjligheter. Jag vet att det borde ge mig hopp, men det skapar bara ångest.

Jag har lärt mig mycket här inne. Samtalen jag går på borde ge mig mer, men jag mår bara illa.

Jag har lärt mig att hålla tårarna inne eftersom det blir så jobbigt när alla ser.

"är du med barn" frågade han glatt och världen gick under. Jag ville skrika, eller springa därifrån eller slå honom i ansiktet.

Istället stod jag kvar och svarade nåt artigt. Fast inuti växte ilskan och sorgen i en hastig takt.

Men jag är inte den som bråkar, skriker eller slåss. Jag är för väluppfostrad och framförallt uppfostrad till att vända allt inåt.

"är du med barn" frågade han glatt, utan en aning om att världen gick under just efter att han sagt det.

Skrev ett sms igår, skickade det och väntade sen på ett svar som aldrig kom.

Jag hade förväntat mig allt utom det. Argt svar, glatt svar, ledset och hatiskt. Men inget ?

Såg inte det komma.

Jag blir utskriven om ca fjorton dagar.

Utskriven till en tomhet utan gränser.

Jag hatälskar att vara här. Är nu dömd till att spendera julen här. Hur illa är inte det?

Sjukskriven fram tills 13e januari, undrar om jag blir här så länge.

Arbetstränar numera. Så himla jobbigt. Leendet som är falskare än en stureplansbimbo.

Sitter i taxi, alternativet var ersättningsbuss.

Jag och chauffören sitter bara här helt tysta. Ibland blir han obekväm och bryter sagda tystnad.

Det är skillnaden mellan sjuka och friska. Sjuka kan vara tysta medans friska kallpratar.

Jag ler dock lite åt att min iPhone vill byta kallpratar mot Kallifatides.

Onsdag, klockan är sju och jag vill bara gråta!

Jag saknar honom inte, för man kan inte sakna nåt man aldrig haft.

Igår var jag med världens bästa Pascale, hon är underbar.

Fick gosa med ramses oxå. Det går inte att förklara hur mycket det betydde.

Har provocerat fram ett avslut från hans sida också.

Sista smset: du är konstig. Raderar ditt nummer nu, ha det bra.

Över, finito slut. Saknar men vägrar vända tillbaka.

Jag vet en sak jag älskar, eller två egentligen.

Jag älskar mina vänner, då menar jag min innersta krets. Och min familj.

Så, nu har jag varit positiv här också.

För övrigt har jag rosa naglar idag, bubbelgum värld .

Nog om honom här nu. Jag följer en tjej på twitter som skriver saker hon älskar. Typ att skratta från magen med sin bästa vän.

Jag borde göra samma sak. Jag minns bara inte vad jag älskar. Eller vad jag gjorde innan nu.

Det är som om jag glömt bort hur man lever, glömt bort vad som roar mig och vad som ger mig något.

Igår hade jag den bästa kvällen på länge. Inte nog med att jag fick äta middag med A och C. Mina finaste P och E dök upp oxå.

Det blev en kväll med mina finaste, underbaraste. Den enda som saknades var Allkryddan.

Jag vill bara berätta hur tacksam jag är över att för en gångs skull ha vänner som ger mig energi, glädje och kärlek.

Jag älskar mina vänner mer än ord kan beskriva. Jag tror och hoppas att dom vet.

Idag kom han hit. Helt oväntat och med blommor i handen. Jag är fortfarande lite chockad.

Vi fikade, gick en promenad, satt i bilen och pratade. Promenerade lite till. Trots en del jobbigt snack skrattade vi en hel del.

Men inget är förändrat, jag är kär han är det inte. Story of my life...

Idag ska jag äta middag med finaste lilla C och A. På kolgrillen. Får vara ute ända tills klockan nio.

Första december, och här sitter jag. Ensam och trött.

Han hörde av sig igår, och det fick mig att känna mig så fruktansvärt ensam.

Jag vill inte ha honom längre, men jag vill ha nån som väntar på mig utanför.

Här inne är världen långt borta, men ändå nära. Farligt nära.

Även om jag vantrivs här så vill jag ändå inte ut dit.

Jag har inget att se fram emot, ingenting att vara glad över.