Han...

Han känner mig inte, vet inte hur skadad jag är. Han hälsar på, med mat, godis, rosor och kramar. Han är så fin. Så vuxen och stark. Fast han är yngre än mig.

Tre dagar, tre rosor, tre leenden.

Igår hade jag huvudvärk, då la han mig ner och klappade mig över håret tills det var dags för honom att gå. Min fina.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0