Minnen från Turkiet...

Vi har kyssts i timmar, ölen han dricker dröjer sig kvar på mina läppar. Jag vill frysa stunden, den är så outhärdligt vacker. Havet, mannen, dom ömma kyssarna. 

Han ser inte igenom mig, vet inget om tabletterna jag tagit för att orka vara här, vet inget om kräkspåsarna i mina fickor ifall en attack skulle våga förstöra stunden. 

Han är vacker min nya man, min irländare. Lika vacker som blommorna han köpte till mig på baren. Han dricker mycket men det gör mig inget. Sanden i skorna efter att ha doppat fötterna i havet gör mig inget heller. 

Jag är bekymmersfri. Jag är kär, kanske inte i honom men i ögonblicket. 

Det är vår första kväll ensamma och jag vill att omgivningen ska försvinna. Vill ha honom för mig själv. Vill aldrig dela honom med någon. 

Kväll två tillsammans är lika fantastisk. Vi sitter först på en bar vid havet och kysser varandra, pratar lite men bartendern som varit i både Sverige och på Irland. Han köper blommor igen, röda rosor. 

Jag tror inte att han är romantisk utan mer agerar på sekunden. Han är så fin. Han skrattar mycket och får mig att skratta. Har inte känt såhär på länge. 

Vi badar i havet, klockan är halv två på natten men vattnet är nästan lika varmt som honom. Han kan inte simma. Han ska lära sig säger han, men gör stunden får han hålla sig där han bottnar. 

Vi går hem och hans arm runt mina axlar är inte sådär tung och jobbig som andras armar har varit. Hans är bara trygg och varm. Vi hånglar i hissen och han följer mig till mitt hotellrum. 

Han...

Han känner mig inte, vet inte hur skadad jag är. Han hälsar på, med mat, godis, rosor och kramar. Han är så fin. Så vuxen och stark. Fast han är yngre än mig.

Tre dagar, tre rosor, tre leenden.

Igår hade jag huvudvärk, då la han mig ner och klappade mig över håret tills det var dags för honom att gå. Min fina.

Ensamhet...

Jag röker cigarett efter cigarett med en bitter smak i munnen. Snart är dagen slut och jag längtar efter måndag.

Trött...

Söndagar är världens sorgligaste dag. Den är så gråtig och ensam. Jag hatar dom.

På sjukhus är dom ännu värre, allt är tyst och tråkigt. Dom inlagda pratar tom tystare. Allt är dött, inga aktiviteter, ingen utgång.

Igår var jag hos min kusin, det är så tryggt och varmt sär att jag aldrig vill åka därifrån.

Att vilja leva....

Jag får ofta höra hur bra jag har det och hur tacksam jag ska vara. Jag orkar inte förklara eller försvara mig men nåt måste jag ändå säga i frågan.

Om jag hade kunnat välja hade jag valt vad som helst framför det här. Att hata sig själv så mycket att man fysiskt gör sig själv illa, att ha en röst i huvudet som styr en i dåliga tankemönster, att vara så trött på snurrandet i huvudet att man bara vill banka huvudet i väggen tills det blir tyst.

Hade jag kunnat bestämma hade jag valt lycka och livsglädje framför dödslängtan och ångest.

Jag mår illa av oförståelsen kring psykisk ohälsa!!!!!

Sjukhus...

Har återigen blivit inlagd, sen i måndags. Känns sådär, tryggt och bra på ett sätt, jobbigt och förnedrande på ett annat.

Måste ta den här tiden och verkligen göra något åt situationen nu. Kan inte fortsätta såhär. Känns som om jag mår sämre och sämre. Livet har långsamt förlorat sitt värde och jag är så rädd. För allt.

Rastlös...

Bara ett par timmar kvar tills det är dags att åka mot hässelby för att sen få skjuts därifrån till arlanda. Jag borde vara så himla hypad men det är jag inte.Är bara rädd.

Dejting...

Jag var på dejt nummer två med killen från i förrgår. Vi åt middag hemma hos honom och kollade på två filmer. Han gör mig så nervös att jag inte ens kan äta.

Han kollar på mig med en blick som penetrerar rakt igenom och gör mig ärlig. Allt har jag inte berättat, men en del. Resten får vänta tills jag kommer hem, om han finns kvar då. Han kan ju tacka nej.


Mannen...

Jag minns fortfarande den första gången jag såg dig. Jag visste redan då, men du var inte redo. Det blev du aldrig.

Jag älskade dig på avstånd alldeles för länge, precis när jag gav upp så blev du redo och då jag inte fanns kvar valde du en annan.

Jag slutade ensam och olycklig medans du fick barn och en fru.

Borderline...

Emotionell instabil personlighetsstörning, så fint namn har en av mina diagnoser. Den enda jag inte vill ta till mig trots att jag vet att jag är den personen som beskrivs.

Mina relationer vittnar om det, mina ärr vittnar om det, mina ätstörningar vittnar om det osv...

Jag är sjuk och det är inget jag kan göra något åt just nu trots att jag vill. Att "vara" borderline är extremt äcklande. För det är ingen trevlig bild som beskrivs när man googlar det, ändå stämmer nästan allt in på mig.

Jag vill INTE!

06.35

Jag somnar så fort jag kommer hem och vaknar vid femtiden på morgonen. Det här är stress på hög nivå. Min bordeline äger mig just nu och min ADD löper amok utan medicinen.

Jag är så trött på att sätta upp en stark front och igår var jag öppen hela dagen med hur jag kände. Utom till min dejt. Det var ganska skönt att vara uppriktig för en gångs skull. Även om jag gör dom oroliga så får iallafall jag ett skyddsnät.

Jag har så destruktiva tankar att jag vill skrika rakt ut. vet inte vad jag ska göra.

Mina tårar....

 Folk pratar om bittra tårar som om det vore ett alternativ. Alla mina tårar är bittra. Finns det verkligen en annan sorts tårar? Glädjetårar? Minns jag inte hur det är att fälla. 
 
Jag gråter bittert över allt jag förlorat och allt jag aldrig fick. Snart är min tid över och jag kan inte se tillbaka på ett lyckligt liv. 
 
Det är bitterhet. 

Överdos...

Igår överdoserade jag min medicin och efter ett bad i havet somnade jag klockan fyra på eftermiddagen och vaknade nu klockan sex på morgonen.

Det är läskigt att jag är ledsen över att det inte funkade bättre.

Prata om det...

Imorgon ska jag till min psykolog, för att prata. Prat prat prat....är så trött på det så att jag kräks. Vill inte prata mer, vill inte bli tillsagd vad jag ska göra, hur jag ska tänka.

Jag vill att den här mardrömmen ska ta slut, mår illa och vill att jorden ska sluta snurra.

Rädd...

På lördag åker jag till turkiet, och jag är så sjukt rädd. Världen är så himla stor och jag är så liten. Tänk om jag blir sjuk? Alltså på mitt sätt sjuk, tänk om jag behöver vård igen?

Är livrädd men ser samtidigt fram emot det...

Val....

Att välja är det svåraste jag vet. Höger eller vänster, saft eller läsk, svart eller vitt. Ja ni fattar grejen.

Nu måste jag snart välja åt vilket håll jag vill att mitt liv ska gå. Hur väljer man? Med hjärtat? Hjärnan? Magen? Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag måste och att jag är livrädd.

Mina dagar...

Jag försöker så mycket, men varje gång jag vaknar tänker jag samma sak, åhnej ännu en dag att leva.

Jag mår på låtsats bra me mina vänner så jag försöker träffa dom så mycket det bara går. Men det är tungt, och jobbigt och svart och misär.

Jag pratade med en av tjejerna jag låg inne med förut och hon mår oxå dåligt . Jag hatar att jag lämnar stockholm när hon behöver mig som mest.

Det regnar ute, det gör mig ingenting, ingenting spelar egentligen någon roll.

Min vägg

Jag har alltid varit skyddad av min vägg men för lite mer än ett år sen gick den sönder. Det började med att en av mina medlemmar dog. Han var inte vilken som helst. Han var den som kom och gav mig en kram varje dag, som pratade med mig om allt, som kom till mig med sina problem. Min lilla älskling.

Han blev mördad av en psykopat som högg ner honom när han spelade fotboll, ingen vet varför. Han var den gulligaste mest motiverade personen ever. Han var vacker rakt igenom.

När jag fick höra nyheten var jag tvungen att ringa min chef och gå därifrån för att jag inte kunde sluta gråta. Det var där muren började falla. När en av dom vackraste människorna jag mött råkar ut för det hemskaste man kan tänka sig.

Jag älskade hans sätt att vara och jag vill hedra honom. Reber Sharif, du finns alltid i mitt hjärta och varje gång jag är på gymmet så ser jag dig i ögonvrån. Du finns kvar här för du var så ofantligt älskad. Du var fantastisk!

Mörker...

Jag vill så gärna säga att allt är bra, att jag mår bättre nu. Och visst gör jag det, men jag ljuger. Varenda gången jag yttrar ordet bra så ljuger jag.

Varje fiber i min kropp skriker efter utgången, att få slippa det här.

Kämparglöden finns inte där längre, jag orkar inte mer.

Kärlek..

Tänk attt det ska vara så svårt att hitta kärlek, allt jag hittat på sista tiden är sex. Inget fel med det, men jag vill ha mer.

För första gången känner jag mig redo att ge mig in i matchen då alla mina försvar är nere och ag inte har något att förlora.

Men var hittar man kärleken?

Tidigare inlägg
RSS 2.0