Bytt blogg...
Har flyttat till finest.se. Ni hittar mig nu på www.finest.se/susana
Minnen från Turkiet...
Han ser inte igenom mig, vet inget om tabletterna jag tagit för att orka vara här, vet inget om kräkspåsarna i mina fickor ifall en attack skulle våga förstöra stunden.
Han är vacker min nya man, min irländare. Lika vacker som blommorna han köpte till mig på baren. Han dricker mycket men det gör mig inget. Sanden i skorna efter att ha doppat fötterna i havet gör mig inget heller.
Jag är bekymmersfri. Jag är kär, kanske inte i honom men i ögonblicket.
Det är vår första kväll ensamma och jag vill att omgivningen ska försvinna. Vill ha honom för mig själv. Vill aldrig dela honom med någon.
Kväll två tillsammans är lika fantastisk. Vi sitter först på en bar vid havet och kysser varandra, pratar lite men bartendern som varit i både Sverige och på Irland. Han köper blommor igen, röda rosor.
Jag tror inte att han är romantisk utan mer agerar på sekunden. Han är så fin. Han skrattar mycket och får mig att skratta. Har inte känt såhär på länge.
Vi badar i havet, klockan är halv två på natten men vattnet är nästan lika varmt som honom. Han kan inte simma. Han ska lära sig säger han, men gör stunden får han hålla sig där han bottnar.
Vi går hem och hans arm runt mina axlar är inte sådär tung och jobbig som andras armar har varit. Hans är bara trygg och varm. Vi hånglar i hissen och han följer mig till mitt hotellrum.
Han...
Tre dagar, tre rosor, tre leenden.
Igår hade jag huvudvärk, då la han mig ner och klappade mig över håret tills det var dags för honom att gå. Min fina.
Ensamhet...
Trött...
På sjukhus är dom ännu värre, allt är tyst och tråkigt. Dom inlagda pratar tom tystare. Allt är dött, inga aktiviteter, ingen utgång.
Igår var jag hos min kusin, det är så tryggt och varmt sär att jag aldrig vill åka därifrån.
Att vilja leva....
Om jag hade kunnat välja hade jag valt vad som helst framför det här. Att hata sig själv så mycket att man fysiskt gör sig själv illa, att ha en röst i huvudet som styr en i dåliga tankemönster, att vara så trött på snurrandet i huvudet att man bara vill banka huvudet i väggen tills det blir tyst.
Hade jag kunnat bestämma hade jag valt lycka och livsglädje framför dödslängtan och ångest.
Jag mår illa av oförståelsen kring psykisk ohälsa!!!!!
Sjukhus...
Måste ta den här tiden och verkligen göra något åt situationen nu. Kan inte fortsätta såhär. Känns som om jag mår sämre och sämre. Livet har långsamt förlorat sitt värde och jag är så rädd. För allt.
Nya fantasier...
Det är annorlunda nu, förut har jag bara inte velat leva, nu vill jag dö. Inget betyder något längre, mitt liv har inte längre nåt värde.
Jag väntar på psykologen och önskar mig en inskrivning för min omgivnings skull. För dom jag älskar. För dom finns och jag vill inte göra dom illa. Bara försvinna vore det bästa. Utan ett spår.
Vill inte mer nu, kan inte göra mer orkar inte längre kämpa.
Turkiska äventyr..
Han ler så fort han ser mig och jag vet att jag vill ha honom. Jag och min pappa väntar medans han byter om och följer honom sedan till en genuin turkisk bar. Inte en turist i sikte.
Hans arm om mina axlar, levande musik och skrattande och klappande människor. Jag stänger ögonen för att insupa atmosfären.
Hans fingrar löper över min hud och får den att pirra. Vi passar på att kyssas när pappa är på toaletten och hela världen snurrar.
Never wanna let go...
Turkiet
Kär...
Jag är kär, kanske inte i mannen men i känslan. Att kyssas tills man inte orkar mer på stranden klockan två på natten.
När sanden i skorna är oviktig och livet leker. Att får vara med någon annan utan allt det jobbiga som kommer emellan.
Att han inte vet hur mycket tabletter det krävdes innan jag vågade prata med honom, att jag åt alldeles för många för att våga gå på vår dejt. Att världen snurrar fortare när han kysser mig.
Turkiet....
Jag röker för mycket. Dricker för mycket. Äter för mycket tabletter. Men jag ler.
Jag minns...
Jag minns allt, tro aldrig att jag har glömt. Jag minns ditt skratt, ditt leende och dina vackra ögon. Jag minns varje yttrat ord, varje felsägning varenda fråga.
Jag minns dig och allt som var du. Tro aldrig något annat.
Jag var tvungen att låta dig gå, trots att jag helst av allt ville ha dig kvar. Det var inte vår tid då, är det inte heller nu. Kanske en dag är det vår tur, men fram tills dess fortsätter jag att minnas.
