Ansvar...
Jag har spenderat hela dagen med min kusin och hans tvååriga dotter. Det har gett mig ett nytt sätt att se på tillvaron.
Kanske har jag ett ansvar inför dom, kanske inte att göra dom lyckliga men att iallafall inte orsaka dom smärta i någon form.
Kanske har dom ett ansvar för mig och kanske är det så allt är uppbyggt. Våra liv och vår lycka bärs av dom vi älskaroch tvärtom.
Lycka?
Numera minns jag en massa saker som jag förträngt. Allt är inte dåligt. Min barndom var fantastisk, då var jag lycklig på riktigt. Sen sig min mormor när jag var nio och ALLT förändrades.
Vi flyttade till Vallentuna utanför Stockholm, jag fick en ny skola, ett nytt hem och en obehaglig klump i magen. För min mamma var så himla arg jämt och jag oroade mig.
Visst att jag har mått bra i perioder av mitt liv. Men jag har aldrig varit lycklig sen jag var nio. Min bästa tid i vuxen ålder var när jag jobbade på Arlanda, men det var en galen tid egentligen. Jag jobbade alldeles för mycket, drack alldeles för mycket och hade alldeles för mycket killar runt mig. Bland annat min granne men det är en lång historia. Meningen med inlägget är lycka, vad är det? Finns det? Kan man göra sig själv lycklig? Kan man bli lycklig med borderline? Med ADD?
Blondinbella påstår ju att allt sitter i huvudet och att man kan styra sina känslor. Kanske har hon rätt, men då vill jag nog inte vara lycklig. För jag gör oftast allt rätt, träffar vänner, jobbar hårt, umgås med min familj. Ändå så mår jag dåligt.
Och jag lovar att jag inte har valt att må såhär. Skulle inte önska det här för min värsta fiende. Jag har i så många år kämpat mot demonerna inuti och tillslut orkade varken kropp eller hjärna med all smärta dom har fått utstå.
Jag försöker tänka positivt, men det finns ständigt en elak röst i mitt huvud som vill att vi ska dö. Både för att slippa allt men även för att jag inte är värd det fantastiska liv jag faktiskt har.
Vi flyttade till Vallentuna utanför Stockholm, jag fick en ny skola, ett nytt hem och en obehaglig klump i magen. För min mamma var så himla arg jämt och jag oroade mig.
Visst att jag har mått bra i perioder av mitt liv. Men jag har aldrig varit lycklig sen jag var nio. Min bästa tid i vuxen ålder var när jag jobbade på Arlanda, men det var en galen tid egentligen. Jag jobbade alldeles för mycket, drack alldeles för mycket och hade alldeles för mycket killar runt mig. Bland annat min granne men det är en lång historia. Meningen med inlägget är lycka, vad är det? Finns det? Kan man göra sig själv lycklig? Kan man bli lycklig med borderline? Med ADD?
Blondinbella påstår ju att allt sitter i huvudet och att man kan styra sina känslor. Kanske har hon rätt, men då vill jag nog inte vara lycklig. För jag gör oftast allt rätt, träffar vänner, jobbar hårt, umgås med min familj. Ändå så mår jag dåligt.
Och jag lovar att jag inte har valt att må såhär. Skulle inte önska det här för min värsta fiende. Jag har i så många år kämpat mot demonerna inuti och tillslut orkade varken kropp eller hjärna med all smärta dom har fått utstå.
Jag försöker tänka positivt, men det finns ständigt en elak röst i mitt huvud som vill att vi ska dö. Både för att slippa allt men även för att jag inte är värd det fantastiska liv jag faktiskt har.
Tröttsamt..
Det fanns så många saker jag skulle ha gjort idag. Diskat,köpt cigg, gått till gymmet, träffat pappa.
vet ni vad jag HAR gjort? Rökt, kollat på awkward och stoppat i mig piller. Så nu sitter jag här gråtfärdig och snurrig. Vill bara inte mer.
Men imorgon är en ny dag och då ska jag träffa min kusin.
vet ni vad jag HAR gjort? Rökt, kollat på awkward och stoppat i mig piller. Så nu sitter jag här gråtfärdig och snurrig. Vill bara inte mer.
Men imorgon är en ny dag och då ska jag träffa min kusin.
Ensam..
Sitter i ett fönster på söder och röker, känner mig ensamare nu än jag någonsin kan minnas. Jag vet att det finns människor att ringa, men varje gång jag är på väg att göra det så skräms jag bort av behovet.
Jag har alrdig varit beroende av någon, eller behövt någon annan. Jag har klarat mig igenom allt på egen hand. Jag har kanske inte haft nåt val men jag har klarat mig ändå. Har alltid varit nöjd med en bok och lite musik.
Nu helt plötsligt störs jag av telefonens tystnad, varje nej eller avbokad plan gör ont. Hur gick det till? Hur gick jag från en självständig själ till en person vars självförtroende avgörs av hur många som uppmärksammar henne?
Jag har haft det livet, när jag inte kunde gå på någon gata utan att träffa folk jag kände, när varje klubb vaktades av en vän, varje drink var rabaterad eller gratis. Jag valde bort det livet, jag raderade alla dom människorna ur mitt liv.
Var det ett misstag?
Jag har alrdig varit beroende av någon, eller behövt någon annan. Jag har klarat mig igenom allt på egen hand. Jag har kanske inte haft nåt val men jag har klarat mig ändå. Har alltid varit nöjd med en bok och lite musik.
Nu helt plötsligt störs jag av telefonens tystnad, varje nej eller avbokad plan gör ont. Hur gick det till? Hur gick jag från en självständig själ till en person vars självförtroende avgörs av hur många som uppmärksammar henne?
Jag har haft det livet, när jag inte kunde gå på någon gata utan att träffa folk jag kände, när varje klubb vaktades av en vän, varje drink var rabaterad eller gratis. Jag valde bort det livet, jag raderade alla dom människorna ur mitt liv.
Var det ett misstag?
Gamla vanor..
Jag har varit i ett antal relationer, några djupa och några mindre djupa. Killarna har varierat i längd,personlighet,utseende och yrke. Men dom har alla haft en sak gemensamt och det är att dom varit mer problem än glädje. Det är som om jag inte kan älska utan allt det svåra. Att det måste göra ont för att det ska kännas på riktigt.
Jag vet ju att det inte är så, att det kan vara enkelt och vackert, men på nåt sätt dras jag alltid till det tveäggade svärdet där smärtan är bitterljuv. Kanske kommer det alltid finnas ett stråk av omöjlighet i mina kärleksrelationer, kanske kommer jag någon dag hitta det vackra och enkla.
Oavsett så ångrar jag inget av min kärlek, för trots att den alltid varit svårt och gjort ont, så har den alltid varit magnifik och äkta på samma gång!
Hornsgatan en onsdag...
jag minns en kväll efter jobbet då jag bestämde mig för att bli fantastiskt full alldeles ensam på en krog där jag kände alla. Inte ett stolt ögonblick och något jag kanske borde ångra.
Men när jag fantastiskt full vandrade hornsgatan ner mot hornstull stötte jag på S. S och jag har känt varandra sen jag var femton eller sexton och har varit "vänner" i alla år. Vi följdes åt och planerade bröllop i lila pimpkostym och livet såg ganska bra ut från den vinkeln vi tittade på det.
När vi satt i hornstull och väntade på bussen ändrade jag mig och följde med S hem. Ett beslut som jag bittert ångrade då jag bakis och med knullrufs vaknade upp hos honom dagen efter.
när vi fyra år senare sågs igen på sjukhuset och jag berättade att jag ville dö var hans reaktion enkel. "jag vill inte förlora dig". Jag såg det som ett tecken på äkta vänskap, ni vet den där sorten då det inte spelar någon roll hur många år det går eller vad som sker. man håller fast ändå.
Nu ytterliggare ett år senare sitter jag här i en lägenhet på söder med två katter och S nummer raderat ur min telefon. Jag vet nu att hans ord då var lögn, han ville förlora mig när det blev för jobbigt och jag klandrar honom inte. jag ångrar bara att jag trodde på honom!
Men när jag fantastiskt full vandrade hornsgatan ner mot hornstull stötte jag på S. S och jag har känt varandra sen jag var femton eller sexton och har varit "vänner" i alla år. Vi följdes åt och planerade bröllop i lila pimpkostym och livet såg ganska bra ut från den vinkeln vi tittade på det.
När vi satt i hornstull och väntade på bussen ändrade jag mig och följde med S hem. Ett beslut som jag bittert ångrade då jag bakis och med knullrufs vaknade upp hos honom dagen efter.
när vi fyra år senare sågs igen på sjukhuset och jag berättade att jag ville dö var hans reaktion enkel. "jag vill inte förlora dig". Jag såg det som ett tecken på äkta vänskap, ni vet den där sorten då det inte spelar någon roll hur många år det går eller vad som sker. man håller fast ändå.
Nu ytterliggare ett år senare sitter jag här i en lägenhet på söder med två katter och S nummer raderat ur min telefon. Jag vet nu att hans ord då var lögn, han ville förlora mig när det blev för jobbigt och jag klandrar honom inte. jag ångrar bara att jag trodde på honom!
Rolando...
Jag träffade honom när jag var för ung för att förstå vad kärlek var, under en tid i mitt liv då allt handlade om nästa upplevelse. Han skrämde mig med sin kärlek och jag rymde ut ur hans liv utan en förklaring. Alltför många gånger har han dykt upp efter det, alltid med sin läskiga kärlek att erbjuda.
Han älskar för mycket och det skrämmer mig, han är för ren och god för mig och det gör mig vettskrämd. Vi har alltid försökt förenas, den ena gången efter den andra, men det går inte. Vi gör varandra för illa med våra olikheter.
I nio år har han dock varit en del av mitt liv och jag vågar inte säga att vi hörts för sista gången. Allt jag kan säga är att jag gjort honom mer illa än vad jag klarar av att tänka på och jag kan inte göra det mer. Han är för fin.
Jag är tacksam över den tid vi fick och tacksam över att ha blivit så älskad av en annan person. Det enda jag ångrar är att jag inte kunde älska honom lika mycket tillbaka.
Han älskar för mycket och det skrämmer mig, han är för ren och god för mig och det gör mig vettskrämd. Vi har alltid försökt förenas, den ena gången efter den andra, men det går inte. Vi gör varandra för illa med våra olikheter.
I nio år har han dock varit en del av mitt liv och jag vågar inte säga att vi hörts för sista gången. Allt jag kan säga är att jag gjort honom mer illa än vad jag klarar av att tänka på och jag kan inte göra det mer. Han är för fin.
Jag är tacksam över den tid vi fick och tacksam över att ha blivit så älskad av en annan person. Det enda jag ångrar är att jag inte kunde älska honom lika mycket tillbaka.
Sjukhus...
Jag minns min första inläggning, jag åkte taxi till akuten med en vän som sen var tvungen att lämna mig. Jag var helt ensam,utan telefon och utan vilja att vara där. Jag ville bara dö.
Tre dagar hölls jag kvar tills jag manipulerade mig ut därifrån. Jag ångrar det idag, önskar att jag hade tagit emot hjälpen redan då, varit ärlig från början så kanske jag hade mått bra idag. Kanske hade jag inte behövt såra min omgivning så ofantligt som jag har gjort.
För jag vet att det gör ont i dom att jag leker med livet, att jag skurit mig,stått på västerbron och vinglat, svält mig själv till vansinne och tagit för mycket tabletter bara för att få vara bedövad en stund.
Men det gör så ont att känna allt jag gör, det är så frustrerande att veta hur lyckligt lottad man är samtidigt som man bara vill kasta bort alltihop.
Och här är jag nu, med varje minne i skallen, varje förträngd tanke i öppet ljus och med varenda känsla erkänd. Så vad vill jag?
Jag vill ta tillbaka det här året, gå tillbaka i tiden och ändra om allt. Jag vill ta tillbaka allt jag sagt,allt jag berättat,allt jag delat med mig. Jag vill vara den instängda personen som bara gråter på insidan men som kämpar på utåt. Jag vill inte ha gått igenom det här året, jag vill inte ha erkänt min svaghet!
Tre dagar hölls jag kvar tills jag manipulerade mig ut därifrån. Jag ångrar det idag, önskar att jag hade tagit emot hjälpen redan då, varit ärlig från början så kanske jag hade mått bra idag. Kanske hade jag inte behövt såra min omgivning så ofantligt som jag har gjort.
För jag vet att det gör ont i dom att jag leker med livet, att jag skurit mig,stått på västerbron och vinglat, svält mig själv till vansinne och tagit för mycket tabletter bara för att få vara bedövad en stund.
Men det gör så ont att känna allt jag gör, det är så frustrerande att veta hur lyckligt lottad man är samtidigt som man bara vill kasta bort alltihop.
Och här är jag nu, med varje minne i skallen, varje förträngd tanke i öppet ljus och med varenda känsla erkänd. Så vad vill jag?
Jag vill ta tillbaka det här året, gå tillbaka i tiden och ändra om allt. Jag vill ta tillbaka allt jag sagt,allt jag berättat,allt jag delat med mig. Jag vill vara den instängda personen som bara gråter på insidan men som kämpar på utåt. Jag vill inte ha gått igenom det här året, jag vill inte ha erkänt min svaghet!
Aldrig mer honom....
Han hörde av sig för några veckor sen, allt kom rasande ner över mig som om ingen tid hade gått. Som om det var igår han gav upp.
Jag blev förlamad av ilska, men inte på honom. Jag hatar honom redan, jag kan inte hata mer. Jag kan heller inte älska honom mer. Jag blev arg på mig själv, för jag trodde faktiskt att jag hade kommit längre än så.
Han har fortfarande makt över mig och det gör mig så arg att jag blir rädd. Jag är inte typen som skriker och bråkar, men just nu är det precis det jag vill göra! Det skrämmer mig att han tillochmed på avstånd kan dra fram sidor hos mig som jag inte visste fanns.
Det som gör mest ont är att han som skulle vara min räddning, den som skulle hjälpa mig gå vidare från killen innan blev ytterligare en undergång. Så sårad som jag var innan honom trodde jag inte att man kunde vara mer än en gång under en livstid. jag har upplevt det för många gånger.
En kompis sa till mig att allt jag behövde var kärlek och en fast hand men hur ska jag kunna lita på kärlek när allt den gett mig är ärr som vägrar läka?
Inte idag...
Jag är på väg för att träffa E och går på Västerbron. Det är som alltid med blandade känslor. Jag hatälskar den. Jag hatar den för att den är en ständig påminnelse om hur lågt jag sjunkit, jag älskar den för att den är min nödutgång.
Det finns nåt perverst romantiskt med att dö efter att ha vilat ögonen på den vackraste utsikten min älskade stad har att erbjuda.
Oväntade människor.
Jag har en kusin på min mammas sida som jag inte har haft kontakt med av olika anledningar. Så fick han höra hur jag mådde och att jag låg inne. Så han tog kontakt och efter ett tag svarade jag.
Sen dess har han funnits där för mig! Han har blivit en riktig vän, klippa och rådgivare! Jag hatar att vi har förlorat en massa år, men samtidigt kanske det var just det vi behövde. Att uppleva livet på olika håll så att vi nu kompletterar varandra.
Jag är tacksam för att han har kommit tillbaka in i mitt liv och jag uppskattar honom väldigt mycket!
Han...
Han hörde av sig igen för ett par veckor sen, och det var som om allt kracshade ner över mig igen! Jag hatar att han har den makten över mig.
Men det gjorde så ont att se hans namn, för jag vet att vad som än händer så är han borta för alltid. Jag kan aldrig gå tillbaka till något som var uppbyggt av drömmar och lögner.
Jag hatar honom fortfarande för allt han har gjort, men jag älskar honom precis lika mycket nu som då och det är det som gör mig arg.
Hur vågar han duka upp i mitt liv och he mig en käftsmäll på det sättet. Jag kan iallafall fortsätta mitt liv med vetskapen att jag gav honom allt jag kunde och han tackade nej.
Jag går skuldfri ur det uppbrottet och kan hålla huvudet högt oavsett hur ont det gör!
Men det gjorde så ont att se hans namn, för jag vet att vad som än händer så är han borta för alltid. Jag kan aldrig gå tillbaka till något som var uppbyggt av drömmar och lögner.
Jag hatar honom fortfarande för allt han har gjort, men jag älskar honom precis lika mycket nu som då och det är det som gör mig arg.
Hur vågar han duka upp i mitt liv och he mig en käftsmäll på det sättet. Jag kan iallafall fortsätta mitt liv med vetskapen att jag gav honom allt jag kunde och han tackade nej.
Jag går skuldfri ur det uppbrottet och kan hålla huvudet högt oavsett hur ont det gör!
Borderline...
Imorgon ska jag till läkaren, ska diskutera behandling för min ångest och terapi för min bordeline. Jag hoppas att jag snart ska slippa samtalsterapin som bara är jobbig. Sitta där och tiga i 30 minuter känns inte så konstruktivt.
Sen ska jag ner till mamma för att ta hand om henne ett tag, hon fick en propp i förra veckan så hon kan inte köra bil.
Igår var jag vaken till klockan fem bara för att prata med en viss person, vi har en tidskillnad på ett par timmar. Vaknade upp till en tom lägenhet och allt kändes lite meningslöst ett tag. Men han finns, han mår bra och han gör mig glad för tillfället.
Känns som om sommaren har lättat upp lite av mörkret som funnits hos mig så länge.
Fuck dig...
Jag hade så mycket kärlek i kroppen idag, full av energi och glädje. Så ställde personen jag skulle träffa in, ok fine det överlever jag. Så jag började städa och göra fint. Och sen gick jag till gymmet. Det första som händer är att en av medlemmarna påpekar att jag gått upp i vikt. Du är nästan tjock säger han. Fan, allt bara rasade. Jag ville bara skrika rakt ut!!!
Jag blir så himla ledsen, tror folk att jag inte äger en spegel? Varför tror du att jag är på gymmet? Om jag vore nöjd och glad skulle jag njuta av solen som alla andra. FAN!
Idag...
Idag är en ny dag. Jag ska till psykologen och minnas en massa skit jag har förträngt. Jag hatar det, så mycket saker som jag glömt som kommer tillbaka. Saker jag gjort, platser jag har varit på, människor jag träffat och sånna som gjort mig illa.
Allt det som jag vill fortsätta gömma men som måste komma ut för att jag ska må bättre.
Sen ska jag träffa E, en person jag älskar. Som ger mig trygghet och värme.
Hat..
Jag hatar honom för vad han gjorde med mig. Jag hatar honom för att han fick mig att känna. Att han gjorde mig så trygg är det jag hatar mest.
Jag avskyr att jag fortfarande blir bedövad av hans doft, även om den sitter på någon annan.
Jag vill fria mig själv från honom men jag är fast. Jag hatar att han valde att säga hejdå för att det var enklare så. Jag hatar att veta att jag skulle ha valt honom, oavsett situation. Jag hatar att han fick träffa den viktigaste personen i mitt liv.
Jag har så mycket hat kvar efter honom att jag blir galen. Jag måste hitta kärleken igen.
På väg...
På väg hem efter en helg hos mamma, det gör alltid lika ont att åka därifrån. Jag vet ju att hon är ganska ensam.
Men nån gång måste jag ju hem. Det blir imorgon eller på tisdag. Måste komma igång med livet.
Jag har fortfarande ont, mår fortfarande illa av ångest. Men livet väntar inte och snart är jag gammal.
Att inte veta..
Hittade helt plötsligt en bild på honom i min telefon. Hade ingen aning om att jag sparat den. Var så noga med att radera allt som hade med honom att göra när vi sa hejdå.
Det högg till i hjärtat när jag upptäckte den. Precis som bilderna på blommorna han gav mig på sjukhuset. Varför har jag kvar dom? Jag är så trött på min egen dumhet och min oförmåga att släppa honom.
Tystnad...
Det har varit tyst här länge, det är för att jag druknar. Blev utskriven från sjukhuset den 11e, har gömt mig hos min pappa sen dess. Jag har inte orkat ta itu med eller leva livet. Spenderar dagarna med tv serier för att slippa tänka. Orkar knappt duscha, tvätta håret och liknande.
Det känns som om jag långsamt förlorar kontrollen över mig själv . . . . igen. Är trött på ångesten som river inuti.Jag håller knappt ihop, har en klump i halsen hela tiden.
Det känns som om jag långsamt förlorar kontrollen över mig själv . . . . igen. Är trött på ångesten som river inuti.Jag håller knappt ihop, har en klump i halsen hela tiden.
Firande...
Igår firade jag min födelsedag i efterskott. Mina kompisar lagade mat och bakade kladdkaka. Vi pratade och skrattade. Allt var perfekt.
En av tjejerna gav mig en rosplanta, när jag såg den blev jag alldeles tårögd. Min älskade mormor gav mig alltid en ny planta varje år. Hon gick bort när jag var tio och sen dess har jag inte fått någon.
Tills igår.
Tack för igår tjejer, det betydde allt att ni spenderade kvällen med mig.
