Another brick in the wall...
Jag gick sönder igår.
Och idag är det meningen att jag ska vakna upp och fortsätta som om inget har hänt. hur många gånger kan jag plocka upp mig själv från golvet?
Jag har ingen energi kvar i kroppen. Och imorgon ska jag till psykologen. Jag vill verkligen inte. Man bara tittar bakåt där, och det vill jag inte. Det finns för mycket där som jag inte orkar ta i.
Om jag inte orkar sortera mitt källarförråd pga för många äckliga minnen, hur ska jag kunna rensa i min hjärna?
Fan!
Och idag är det meningen att jag ska vakna upp och fortsätta som om inget har hänt. hur många gånger kan jag plocka upp mig själv från golvet?
Jag har ingen energi kvar i kroppen. Och imorgon ska jag till psykologen. Jag vill verkligen inte. Man bara tittar bakåt där, och det vill jag inte. Det finns för mycket där som jag inte orkar ta i.
Om jag inte orkar sortera mitt källarförråd pga för många äckliga minnen, hur ska jag kunna rensa i min hjärna?
Fan!
Cut here...
Jag grät så mycket igår, i flera timmar låg jag på badrumsgolvet. Tillslut såg det ut som om jag duschat. Golvet var helt blött av tårar.
Tidigare under dagen bråkade jag med honom via sms. Tror det var en bidragande faktor till att jag var så himla ledsen.
Han är ju en del av mitt självskadebeteende. Han är lika mycket smärta som ett sår på armen eller en dag av svält.
Tillslut ringde jag Pascale och hamnade i apati istället. Sen kom han och hämtade mig. Vi åkte till en grav för att tända ljus och sen vidare till ett café där han tvingade i mig lite mat.
Jag sa knappt ett ord och var som en levande död. Jag har aldrig känt så förut. Ångesten dödar mig snart. Jag orkar inte känna längre.
Tidigare under dagen bråkade jag med honom via sms. Tror det var en bidragande faktor till att jag var så himla ledsen.
Han är ju en del av mitt självskadebeteende. Han är lika mycket smärta som ett sår på armen eller en dag av svält.
Tillslut ringde jag Pascale och hamnade i apati istället. Sen kom han och hämtade mig. Vi åkte till en grav för att tända ljus och sen vidare till ett café där han tvingade i mig lite mat.
Jag sa knappt ett ord och var som en levande död. Jag har aldrig känt så förut. Ångesten dödar mig snart. Jag orkar inte känna längre.
Varför så tyst?
Jag hatar att må såhär. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Blondinbella är en idiot som påstår att det går att romantisera det här.
Det finns inget häftigt med att ligga gråtandes i fosterställning i badrummet. Inget romantiskt i att gråta så häftigt och hårt att det känns som om man ska gå sönder på riktigt.
Det är bara dödsångest, ren och skär dödsångest. Man vet att man borde ringa någon, men vem? Vem lägger man över det här på när ingen kan få det att gå över?
Sadness..
idag är en så dålig dag att jag knappt orkar skriva. Jag är ledsen ända ner i djupet och jag vill ingenting.
Min baba är här och jag känner hans oro trots att han försöker låtsas som ingenting. Vi har pratat med psykakuten men jag vill inte åka in i onödan.
Jag vill egentligen bara svälja ett par propavan och sova läänge. Men jag måste vänta tills det är dags för den antipaykotiska medicinen.
Fy fan för den här dagen.
See you on the other side...
Har varit i förrådet och röjt. Massa gammal skit är slängd. Men det finns massor kvar.
Vissa saker är så jobbiga att titta på. Jag har tårar i ögonen hela tiden. Jag har verkligen sparat på allt. Både inuti mig själv i form av minnen, och utanför mig själv i form av grejer.
Jag orkar inte med det här!!
Jag vill inte dö...
Jag började läsa "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" igår, två sidor in i boken bröt jag ihop och började gråta.
Den börjar på en psykakut och det låg alldeles för nära. Jag fixade inte det. Kanske när minnet av mig och C i väntrummet har bleknat mer. Fina C som följde med mig dit. Jag har inte tackat. Tack C, det betydde världen för mig!
Sen finns ju vetskapen om att jag kanske hamnar där igen. För jag är fortfarande farlig för mig själv. Ångesten ligger fortfarande där inne och viskar hånande ord. Jag ser oron i mina näras ögon och hör viskandet, "se vad du gör mot dom. Försvinn ur deras liv så dom kan gå vidare".
Jag vet att den ljuger, men jag lyssnar ändå. Det funkar lite som grupptryck, efteråt sitter man där med ett misstag bakom sig och kan inte riktigt förklara varför man gjorde som man gjorde. Så fungerar min ångest, och så länge den finns inuti så är vägen till psykakuten upplyst. För det är dit jag måste ta mig. Så att jag inte går nån annanstans och gör något dumt.
Den börjar på en psykakut och det låg alldeles för nära. Jag fixade inte det. Kanske när minnet av mig och C i väntrummet har bleknat mer. Fina C som följde med mig dit. Jag har inte tackat. Tack C, det betydde världen för mig!
Sen finns ju vetskapen om att jag kanske hamnar där igen. För jag är fortfarande farlig för mig själv. Ångesten ligger fortfarande där inne och viskar hånande ord. Jag ser oron i mina näras ögon och hör viskandet, "se vad du gör mot dom. Försvinn ur deras liv så dom kan gå vidare".
Jag vet att den ljuger, men jag lyssnar ändå. Det funkar lite som grupptryck, efteråt sitter man där med ett misstag bakom sig och kan inte riktigt förklara varför man gjorde som man gjorde. Så fungerar min ångest, och så länge den finns inuti så är vägen till psykakuten upplyst. För det är dit jag måste ta mig. Så att jag inte går nån annanstans och gör något dumt.
Sleeping beauty...
Wow, jag har sovit 8 timmar inatt utan propavan. Av mig själv alltså!
Fast jag är så himla trött och vill egentligen bara ligga kvar i sängen så är det bara att dra sig upp ur sängen och gå och träna.
Baba kommer hit om ett par timmar och då börjar operation storstädning.
Fast jag är så himla trött och vill egentligen bara ligga kvar i sängen så är det bara att dra sig upp ur sängen och gå och träna.
Baba kommer hit om ett par timmar och då börjar operation storstädning.
Little baby nothing...
Min vän C frågade om jag tyckte det skulle vara jobbigt att hon berättade om sina problem eller om hon hade haft en jobbig dag. Hon undrade om jag skulle känna att det tyngde ner mig.
En biverkning av sjukdomen som mina vänner bör veta är att min empati inte är på samma nivå. Jag orkar lixom inte bli ledsen eller påverkad. Vilket innebär att jag kan verka en aning känslokall inför det mesta. Men det är alltså inte för att jag inte bryr mig, utan det är en orkfråga. Jag har så mycket jobbigt inne i huvudet att allt annat liksom inte får plats.
Svaret är nej! Jag skulle inte känna att det tyngde ner mig alls, jag bryr mig lika mycket om mina vänners dagar som innan. Däremot finns det dagar som jag inte orkar prata alls, men då hade det inte spelat någon roll om du ringde mig för att berätta nåt bra eller dåligt. Jag orkar inte alls.
En biverkning av sjukdomen som mina vänner bör veta är att min empati inte är på samma nivå. Jag orkar lixom inte bli ledsen eller påverkad. Vilket innebär att jag kan verka en aning känslokall inför det mesta. Men det är alltså inte för att jag inte bryr mig, utan det är en orkfråga. Jag har så mycket jobbigt inne i huvudet att allt annat liksom inte får plats.
Samma sak är det med att koncentrera sig i ett samtal, det är jättesvårt för mig vissa dagar. Och att komma ihåg saker, jag har jättelätt att glömma bort saker som jag annars kommer ihåg.
Så tveka inte att ringa bara för att du e på dåligt humör och bara vill spy galla över hela jävla världen. Du kan inte tynga ner mig. Och jag bryr mig!
Make my day...
Jag läser inte tidningarna så ofta sen jag blivit sjuk, anledningen är att jag inte orkar ta till mig allt dåligt som händer. Det lägger sig som en tyngd på mina axlar. Det ger mig ångest att läsa om barn som dör, krig och jordbävningskatastrofer.
Men jag kollar in ibland och idag kollade jag dn.se, läste en del som var intressant. Och såklart kom den där artikeln som är så dum att man blir trött.
I den stod det att "soffpotatisar" som är deprimerade kan slänga sina mediciner och börja träna istället. Alltså, om man på riktigt kunde träna bort en depression så skulle jag inte ha blivit sjuk alls eftersom jag tränade när jag blev sjuk
Men jag kollar in ibland och idag kollade jag dn.se, läste en del som var intressant. Och såklart kom den där artikeln som är så dum att man blir trött.
I den stod det att "soffpotatisar" som är deprimerade kan slänga sina mediciner och börja träna istället. Alltså, om man på riktigt kunde träna bort en depression så skulle jag inte ha blivit sjuk alls eftersom jag tränade när jag blev sjuk
.
Visst kan träning hjälpa, den gör massor för mig. Och ja träning höjer seratoninnivåerna i hjärnan vilket gör att man mår bättre,blir gladare och friskare. Men att hårddra det är att gå ett steg för långt.
Visst kan träning hjälpa, den gör massor för mig. Och ja träning höjer seratoninnivåerna i hjärnan vilket gör att man mår bättre,blir gladare och friskare. Men att hårddra det är att gå ett steg för långt.
Try a little tenderness...
Idag är en sämre dag. Speedad på mina tabletter men ändå ineffektiv. Är lite ledsen idag tror jag, eller melankolisk.
Jag hade sällskap över natten och det kändes skönt för en gångs skull. Annars brukar jag vilja sova själv. Jag var så hög igår på medicin igår och hade verkligen jätteroligt.
Har svarat på en massa frågor med jättekonstiga svar och sen blivit jättearg över att han inte fattar. Det är tur att han är så snäll.
Varför är jag ledsen idag? Jag förstår faktiskt inte. Det känns inte som om jag är mig själv. Upp och ner, pendlar mellan ledsenhet,eufori och total jävla galenskap och ångest.
Jag känner mig snurrig så det e nog dags att lägga ner det här inlägget. Känns som om det håller på att spåra ur lite.
Count your blessings...
1. Att jag vaknade upp efter en fantastisk kväll med fina finaste.
2. Att Ramses gosade med mig imorse.
3. Det var jättefint höstväder idag.
4. Jag har hittat en ny pepplåt.
5. Pascale fick goda nyheter idag och det gjorde mig glad.
6. Vi åt kakor och drack te till frukost idag.
7. Jag gick mellan hornstull och fridhemsplan, och det var inte ens en grej.
8. Det fanns en del intressanta mail i min inkorg idag, förhoppningsvis orkar jag ta itu med dom.
9. Jag ska få träffa någon jag tycker om idag med.
10. Jag har inte gjort en enda dum sak på en vecka.
A new life means that an old one has to end...
Sitter på tunnelbanan och det känns som om att alla funktioner i min kropp är upptagna med att hålla mig vaken.
Jag fick världens bästa nyheter precis innan och jag får fyra platser på tunnelbanan för mig själv eftersom jag ser lite galen ut. Men jag e glad för min finaste Pascale!
Jag skulle ha tränat idag, men det får nog bli senare. Jag är hög på ny medicin.
Återkommer senare med dagens tio bra saker!
Friends, the family you make.
En del av mina vänner kommer till mig och säger att dom inte är tillräckligt bra vänner.
Jag förstår inte, jag har inget behov av att alla mina vänner ska pausa sina liv för mig. Vilken sorts vän skulle det göra mig till?
Jag är sjuk, och lika lite som mina vänner skulle kunna bota min förkylning kan dom bota den här sjukdomen.
Jag älskar mina vänner och jag uppskattar dom mer än dom anar. Men det är kravlöst. Det finns inga regler.
Och jag ber er alla underbara fantastiska vänner, ni behöver inte bete er på ett speciellt sätt, vara rädda för att säga fel saker. Ring och prata om precis vad som helst, bjud med mig på en fika barasådär. Jag lovar att jag kommer säga till om jag inte orkar, eller om nåt är fel.
Men vad ni än gör, sätt inga regler för hur ni ska vara mot mig. Jag har valt er till mina vänner för att ni är underbara!
Jag älskar er.
While you where sleeping..
Medans jag sitter och diskuterar min framtid med en läkare så får ni det här.
Jag kollade på efter 10 med Quetzala och blondinbella och någon Hanna.
Om man nu vill ta bort alla destruktiva saker från internet, att det mörka inte ska få beskrivas fullt ut utan portioneras ut i lagom stor dos så man inte råkar påverka någon negativt, eller stöta sig med någon. Då finns det väl ändå viktigare saker att ge sig på än Quetzalas blogg?
Sök på pro ana och se vad du hittar, sök på vilken receptbelagd medicin som helst och du får se ungdomar diskutera om man kan bli hög eller flumma på dom. Flashback är en sida som blondinbella borde använda sitt kändisskap till att utrota, allt pro ana oxå.
Och att påstå att en blogg som beskriver en persons privata lidande skulle orsaka alla hennes läsares förfall är verkligen att underskatta människor.
Jag läser hennes blogg, och finner tröst snarare än inspiration. Det finns människor som mår som mig. jag är inte så galen som min till synes perfekta omgivning får mig att känna mig.
Blondinbella trycker på att hon faktiskt delar med sig av jobbiga grejjer oxå, men att det handlar om HUR man beskriver det. Nej, det spelar ingen roll.
Det är som alla som pumpar ut självhjälpssidor och peppsidor som innehåller ordet självmord. För OM någon självmordsbenägen person skulle sätta sig vid datorn och googla och bara få en massa positiva texter om hur underbart livet är. Så kommer det inte få den personen att ändra sin uppfattning.
Självklart hjälper positivt tänkande till när man behöver bli frisk från en deprission eller ångest. Men det räcker inte med BARA det, man måste ta itu med det jobbiga oxå.
lika stor rätt som Kissie har att skriva om sitt superglassiga liv så har jag rätt att skriva precis om hur jävla dåligt jag mår.
Om någon blir påverkad negativt av det så ber jag om ursäkt, men man känner ganska snart om något får en att må bättre eller sämre, kan man inte göra valet att sluta så ligger inte det på mig. Då har man kommit så pass långt ner att man behöver hjälp på riktigt.
Då räcker ingen ego boost!
Jag kollade på efter 10 med Quetzala och blondinbella och någon Hanna.
Om man nu vill ta bort alla destruktiva saker från internet, att det mörka inte ska få beskrivas fullt ut utan portioneras ut i lagom stor dos så man inte råkar påverka någon negativt, eller stöta sig med någon. Då finns det väl ändå viktigare saker att ge sig på än Quetzalas blogg?
Sök på pro ana och se vad du hittar, sök på vilken receptbelagd medicin som helst och du får se ungdomar diskutera om man kan bli hög eller flumma på dom. Flashback är en sida som blondinbella borde använda sitt kändisskap till att utrota, allt pro ana oxå.
Och att påstå att en blogg som beskriver en persons privata lidande skulle orsaka alla hennes läsares förfall är verkligen att underskatta människor.
Jag läser hennes blogg, och finner tröst snarare än inspiration. Det finns människor som mår som mig. jag är inte så galen som min till synes perfekta omgivning får mig att känna mig.
Blondinbella trycker på att hon faktiskt delar med sig av jobbiga grejjer oxå, men att det handlar om HUR man beskriver det. Nej, det spelar ingen roll.
Det är som alla som pumpar ut självhjälpssidor och peppsidor som innehåller ordet självmord. För OM någon självmordsbenägen person skulle sätta sig vid datorn och googla och bara få en massa positiva texter om hur underbart livet är. Så kommer det inte få den personen att ändra sin uppfattning.
Självklart hjälper positivt tänkande till när man behöver bli frisk från en deprission eller ångest. Men det räcker inte med BARA det, man måste ta itu med det jobbiga oxå.
lika stor rätt som Kissie har att skriva om sitt superglassiga liv så har jag rätt att skriva precis om hur jävla dåligt jag mår.
Om någon blir påverkad negativt av det så ber jag om ursäkt, men man känner ganska snart om något får en att må bättre eller sämre, kan man inte göra valet att sluta så ligger inte det på mig. Då har man kommit så pass långt ner att man behöver hjälp på riktigt.
Då räcker ingen ego boost!
Smells like teen spirit...
Kära lilla S,
Du är bara 16 men har hunnit med en del redan, men lämna det där bakom dig nu och vänd ansiktet mot framtiden.
Det finns så mycket fantastiskt att uppleva, så många underbara människor att lära känna.
Och du vet Alice, Allkryddetjejen du bara känt ett litet tag? Håll hårt i henne för genom livet så kommer hon visa sig vara den bästa vännen du någonsin kan önska dig idag.
Och när ni åker till italien, bli INTE förälskad i den blonda bartendern på Carnaby street. han är inte värd det.
Uppskatta henne S, för ni kommer vara vänner LÄNGE.
Lite inte på allt alla säger, tänk själv. Var stark och ha ryggen rak.
Skratta, så mycket du bara orkar kan och vill. Och ta vara på möjligheterna du får, ångra inget i efterhand utan njut av erfarenheten upplevelsen gett dig.
Försök att hålla huvudet kallt, låt bli att bli arg om du kan. men när du väl blir arg? Visa det! Göm det inte inom dig, det kommer bara ge dig magsår.
Och slutligen: våga älska. Du kommer bli sårad, du kommer gråta över många. Men att älska är enda sättet att leva livet fullt ut. Men håll dig borta från killarna med den där farliga glimten i ögonen, dom är inte värda besväret.
Så torka tårarna nu och gå ut i världen och älska den!
Du är bara 16 men har hunnit med en del redan, men lämna det där bakom dig nu och vänd ansiktet mot framtiden.
Det finns så mycket fantastiskt att uppleva, så många underbara människor att lära känna.
Och du vet Alice, Allkryddetjejen du bara känt ett litet tag? Håll hårt i henne för genom livet så kommer hon visa sig vara den bästa vännen du någonsin kan önska dig idag.
Och när ni åker till italien, bli INTE förälskad i den blonda bartendern på Carnaby street. han är inte värd det.
Uppskatta henne S, för ni kommer vara vänner LÄNGE.
Lite inte på allt alla säger, tänk själv. Var stark och ha ryggen rak.
Skratta, så mycket du bara orkar kan och vill. Och ta vara på möjligheterna du får, ångra inget i efterhand utan njut av erfarenheten upplevelsen gett dig.
Försök att hålla huvudet kallt, låt bli att bli arg om du kan. men när du väl blir arg? Visa det! Göm det inte inom dig, det kommer bara ge dig magsår.
Och slutligen: våga älska. Du kommer bli sårad, du kommer gråta över många. Men att älska är enda sättet att leva livet fullt ut. Men håll dig borta från killarna med den där farliga glimten i ögonen, dom är inte värda besväret.
Så torka tårarna nu och gå ut i världen och älska den!
Dear me..
På Quetzalas blogg hittade jag hennes brev till sitt 16åriga själv. Och en länk till andra som har gjort samma sak.
Jag funderar på att skriva ett själv. Men vad skriver man till en så trasig tonåring som mig själv?
När jag var 16 år var jag så långt nere i en destruktiv spiral som omgivningen trodde att man kunde komma, men jag gick längre ändå.
Jag har bara en vän kvar från den tiden, dom andra skrämde jag iväg på ett eller annat sätt.
Ska fundera ut vad man ska skriva under tiden jag är på gymmet.
Jag funderar på att skriva ett själv. Men vad skriver man till en så trasig tonåring som mig själv?
När jag var 16 år var jag så långt nere i en destruktiv spiral som omgivningen trodde att man kunde komma, men jag gick längre ändå.
Jag har bara en vän kvar från den tiden, dom andra skrämde jag iväg på ett eller annat sätt.
Ska fundera ut vad man ska skriva under tiden jag är på gymmet.
I can't make you love..
Han svarade inte på mitt sms igår, jag bryr mig inte egentligen.
Men nånstans gör det ont, för det bekräftar min känsla av att jag verkligen inte duger så som jag är.
Jag blir så liten när människor inte bryr sig, så undergiven och ynklig.
Det är en av dom saker jag hatar mest med mig själv...att jag är så beroende av vad andra ger mig.
Jag älskar mina vänner så intensivt att det gör ont, men vid minsta lilla tecken på ointresse så flyr jag bort från dom.
Bara för att slippa sitta där sen och känna mig dum.
Jag hatar min sjukdom, men ibland är det skönt att den finns öppet nu så att jag kan luta mig tillbaka på den.
Men nånstans gör det ont, för det bekräftar min känsla av att jag verkligen inte duger så som jag är.
Jag blir så liten när människor inte bryr sig, så undergiven och ynklig.
Det är en av dom saker jag hatar mest med mig själv...att jag är så beroende av vad andra ger mig.
Jag älskar mina vänner så intensivt att det gör ont, men vid minsta lilla tecken på ointresse så flyr jag bort från dom.
Bara för att slippa sitta där sen och känna mig dum.
Jag hatar min sjukdom, men ibland är det skönt att den finns öppet nu så att jag kan luta mig tillbaka på den.
Love hurts....
Broken hearted girl...
Ser annonsen på första sidan om alla krossade hjärtans dag och fnyser. varje dag är ett krossat hjärtas dag i min värld.
Är hos min mor och blir ompysslad.
Är hos min mor och blir ompysslad.
I set fire to the rain..
Drama.
Var på vårdcentralen igår morse, fem stygn blev det och ett tufft samtal.
Sen kom han och gav mig energi så jag orkade träffa psykiatern, han satt utanför och väntade. Sen åkte jag hem och sov ett par timmar.
Vid 20 hämtade han mig och sen spenderade jag natten hos honom.
Nu får jag inte vara ensam igen så jag ska till mamma tills på söndag. Jag har inte ätit på mer än 36 timmar.
Nu apoteket för ny medicin.
Var på vårdcentralen igår morse, fem stygn blev det och ett tufft samtal.
Sen kom han och gav mig energi så jag orkade träffa psykiatern, han satt utanför och väntade. Sen åkte jag hem och sov ett par timmar.
Vid 20 hämtade han mig och sen spenderade jag natten hos honom.
Nu får jag inte vara ensam igen så jag ska till mamma tills på söndag. Jag har inte ätit på mer än 36 timmar.
Nu apoteket för ny medicin.
I will allways see you face...
Jag var med honom igår, han som är två personer i en.
Den snälla omtänksamma gentlemannen, och den dominanta hårdhänta vakten.
Jag älskar kontrasten.
Vi låg med varandra, åt mat. Kollade på film, låg med varandra igen.
Skojjade och jag kände mig nästan normal.
Han ville att jag skulle sova över, jag gick hem.
Imorgon ska han följa med mig till psykiatern.
Den snälla omtänksamma gentlemannen, och den dominanta hårdhänta vakten.
Jag älskar kontrasten.
Vi låg med varandra, åt mat. Kollade på film, låg med varandra igen.
Skojjade och jag kände mig nästan normal.
Han ville att jag skulle sova över, jag gick hem.
Imorgon ska han följa med mig till psykiatern.
Att vara ensam...
Hole in my head...
Jag vill bara säga en sak, en gång för alla.
När någon säger att dom mår dåligt, på riktigt dåligt. Så säg ALDRIG försök tänka positivt. Det enda du gör då är att skapa mer ångest i den personen eftersom dom inte ens lyckad med det lilla.
Jag har inte blivit dum, jag vet hur mycket bra jag har i mitt liv. Men just nu kan jag inte uppskatta det.
Det känns som om jag just nu inte skulle bry mig om allt det försvann.
Så snälla, om någon berättar att dom är deprimerade. Säg något annat, vad som helst.
När någon säger att dom mår dåligt, på riktigt dåligt. Så säg ALDRIG försök tänka positivt. Det enda du gör då är att skapa mer ångest i den personen eftersom dom inte ens lyckad med det lilla.
Jag har inte blivit dum, jag vet hur mycket bra jag har i mitt liv. Men just nu kan jag inte uppskatta det.
Det känns som om jag just nu inte skulle bry mig om allt det försvann.
Så snälla, om någon berättar att dom är deprimerade. Säg något annat, vad som helst.
Nu kan det vara försent...
I tisdags bröt jag ihop, jag orkade inte längre. Som tur var ringde jag min vän C innan jag gjorde något alltför dumt. Hon tog med mig till psykakuten, eftersom jag var så upprörd blev jag inlagd mot min vilja och fick sova över.
Att hamna där var en bisarr upplevelse trots att jag varit där förut men i ett annat tillstånd. Jag har aldrig varit så rädd och inga sömntabletter hjälpte. Gick och la mig klockan 23 men klockan tre var jag uppe igen. Sen sov jag inte mer.
Efter frukost fick jag prata med en läkare som skrev in mig för en natt till. Spenderade resten av dagen i ett stesolidludd. Sov inget den natten heller. Det är ganska svårt att sova när någon kommer in och kollar att du ligger kvar i sängen varje kvart.
Att bli berövad sin frihet på det sättet, att bli fråntagen sina saker, snören i tröjor och byxor. Inga skor. Inget att göra.
Att behöva be någon ur personalen om eld varje gång man vill röka. Inga besök. Ingen telefon. Det är inget jag önskar någon.
Idag fick min pappa komma och hämta mig. Och nu måste jag vara vaktad. Jag får inte vara ensam mer än ett par timmar.
Jag förstår att det är för min egen skull, men det är förnedrande. Att vara 26 år gammal och inte klara sig själv.
Att anses vara en fara för sig själv är det värsta tänkbara. I fyra dagar ska jag vaktas. Tills jag får träffa min läkare.
Sen är jag förhoppningsvis fri.
Att hamna där var en bisarr upplevelse trots att jag varit där förut men i ett annat tillstånd. Jag har aldrig varit så rädd och inga sömntabletter hjälpte. Gick och la mig klockan 23 men klockan tre var jag uppe igen. Sen sov jag inte mer.
Efter frukost fick jag prata med en läkare som skrev in mig för en natt till. Spenderade resten av dagen i ett stesolidludd. Sov inget den natten heller. Det är ganska svårt att sova när någon kommer in och kollar att du ligger kvar i sängen varje kvart.
Att bli berövad sin frihet på det sättet, att bli fråntagen sina saker, snören i tröjor och byxor. Inga skor. Inget att göra.
Att behöva be någon ur personalen om eld varje gång man vill röka. Inga besök. Ingen telefon. Det är inget jag önskar någon.
Idag fick min pappa komma och hämta mig. Och nu måste jag vara vaktad. Jag får inte vara ensam mer än ett par timmar.
Jag förstår att det är för min egen skull, men det är förnedrande. Att vara 26 år gammal och inte klara sig själv.
Att anses vara en fara för sig själv är det värsta tänkbara. I fyra dagar ska jag vaktas. Tills jag får träffa min läkare.
Sen är jag förhoppningsvis fri.
The cure...
Vaknade upp med en äcklig smak i munnen från mina sömntabletter och med värk i hjärtat. Jag var ok fram till klockan 8 igår kväll då tårarna kom. Sen tog det inte slut, föll i sömnpiller och utmattnings sömn vid halv två efter att ha gråtit så mycket att allt gjorde ont. När ska det här ta slut?
När ska jag må normalt igen?
Nu lyssnar jag på the cure och det gör skönt ont.
När ska jag må normalt igen?
Nu lyssnar jag på the cure och det gör skönt ont.
There is a fire within me. . .
Wow vilken helg jag har haft! I fredags mötte jag vackraste Allkryddan vid östermalm och gick till mix bar som ligger vid musikmuseet. Sen åkte hon på födelsedagsfest och jag mötte upp Blomman och P.E vid stureplan och hamnade på east.
Där chillade vi ett tag och drev med allt och alla. Träffade Lil Wayne kopian det första jag gjorde när jag klev in. Vi har inte sett varandra på tre år och vår hälsning väckte en hel del uppmärksamhet då han grabbade tag i mina skinkor och lyfte upp mig i en enorm kram.
Sen igår var det födelsedagsfest. C fyllde 25 och det firade vi på carte blanche, en libanesisk restaurang i Solna. Sångare, grym mat,magdansöser och underbara tjejer! En riktig toppenkväll som spenderades på dansgolvet! Wow helt underbart!!!
Idag mår jag inte lika bra, en hel del champagne gör att huvudet värker.
Jag gillar att verifieringskoden under inlägget är alcoholic.
Vad har ni gjort?
Där chillade vi ett tag och drev med allt och alla. Träffade Lil Wayne kopian det första jag gjorde när jag klev in. Vi har inte sett varandra på tre år och vår hälsning väckte en hel del uppmärksamhet då han grabbade tag i mina skinkor och lyfte upp mig i en enorm kram.
Sen igår var det födelsedagsfest. C fyllde 25 och det firade vi på carte blanche, en libanesisk restaurang i Solna. Sångare, grym mat,magdansöser och underbara tjejer! En riktig toppenkväll som spenderades på dansgolvet! Wow helt underbart!!!
Idag mår jag inte lika bra, en hel del champagne gör att huvudet värker.
Jag gillar att verifieringskoden under inlägget är alcoholic.
Vad har ni gjort?