zhenaniganz

jag minns en kväll efter jobbet då jag bestämde mig för att bli fantastiskt full alldeles ensam på en krog där jag kände alla. Inte ett stolt ögonblick och något jag kanske borde ångra.

Men när jag fantastiskt full vandrade hornsgatan ner mot hornstull stötte jag på S. S och jag har känt varandra sen jag var femton eller sexton och har varit "vänner" i alla år. Vi följdes åt och planerade bröllop i lila pimpkostym och livet såg ganska bra ut från den vinkeln vi tittade på det.

När vi satt i hornstull och väntade på bussen ändrade jag mig och följde med S hem. Ett beslut som jag bittert ångrade då jag bakis och med knullrufs vaknade upp hos honom dagen efter.

när vi fyra år senare sågs igen på sjukhuset och jag berättade att jag ville dö var hans reaktion enkel. "jag vill inte förlora dig". Jag såg det som ett tecken på äkta vänskap, ni vet den där sorten då det inte spelar någon roll hur många år det går eller vad som sker. man håller fast ändå.

Nu ytterliggare ett år senare sitter jag här i en lägenhet på söder med två katter och S nummer raderat ur min telefon. Jag vet nu att hans ord då var lögn, han ville förlora mig när det blev för jobbigt och jag klandrar honom inte. jag ångrar bara att jag trodde på honom!