zhenaniganz

När jag var fjorton blev jag av med min oskuld, jag blev våldtagen. Inte av främling som drog in min i en buske, inte av min pappa, inte av en snuskig farbror utan av någon jag "kände" en kompis till en kompis.

Jag hade blivit utslängd och hade ingenstans att sova, min kompis fixade så jag kunde sova hos den här killen och hans kompis. Det slutade med att jag spenderade natten inlåst på toaletten, bllödandes. Smög ut någon gång runt fem och vandrade omkring i stan tills jag inte kunde röra mig mer.

Jag berättade aldrig för någon om det här, precis som jag aldrig har berättat om dom andra övergreppen förut. En spärr har släppt, men det gör ont att berätta och det gör ont att höra. Så jag lämnar det här nu så får det vara så att den som läser vet och den som inte läser får inte veta.

Träffade Allkryddan igår, egentligen träffade jag en himla massa viktiga människor igår men hon var viktigast. Vi speedshoppade allt jag behövde inför min utlandssemester i två butiker på en kvart och under 500kr. Jag älskar att hon shoppar som jag, speedy.

Sen tog vi en kaffe och rökte en massa ciggaretter och pratade om allt dåligt och allt bra. Jag älskar den här människan så himla mycket att jag kan dö. Hon ger mig så mycket energi och visdom.

Hon är den enda ur mitt förflutna som jag kan älska utan dubbla känslor, har varit rädd för det. Men vi kan skratta åt all skit som pågick och jag behöver det.

Nu ska jag skynda iväg till läkaren .

Jag har som jag sagt förut väldigt få minnen av mitt liv. Mycket för att jag förtränger och mycket för att jag har varit påverkad under långa perioder.

Men nu börjar minnena komma tillbaka och dom är riktigt läskiga. Jag har råkat illa ut många gånger under mitt liv och varit nära döden mer än en gång. Kan ni förstå att man kan glömma sånt? Bara låta bli att tänka på det.

Hjärnan är magisk och kan göra underverk för en människa, frågan är bara hur jag ska få mon hjärna att göra underverk för mig!

Jag hatar att vara "sjuk", jag hatar det med hela min själ. Den lilla jag har kvar. Jag spyr på allt sälvhjälpsdravel och jag vill inte ha något mer med psykvården att göra.

Jag vill må BRA! Jag vill skratta från magen, vara ärlig, inte behöva säga att allt är bra när jag helst av allt vill dö. Jag hatar att en liten del av min hjärna förstör hela mitt liv!!!!!

Vaknade upp till det här från min Allkrydda : "hur är det?
ska jag ta ner en måne åt dig? Vill du ses? Vad behöver du?" Hon är den vackraste människan jag känner, hon är en del av mig. Som en arm eller ett ben. Nej hon är mer som ett organ, jag behöver henne för att fungera.

Vi ses inte ofta, nästan aldrig, men varje dag vaknar jag upp med möjligheten att jag KAN träffa henne och det ger mig lite extra styrka.

Jag har aldrig träffat en motsvarighet till Alice, aldrig. Hon är vacker, otroligt intelligent, påläst, kreativ, rolig och helt jävla fantastisk. Alla minnen jag har med henne är goda minnen.

Jag kan inte minnas att vi har bråkat en enda gång. Vi har spontanrest till italien och skåne. Vi bodde ihop en hel sommar och har festat tillsammans mer än vad som var nyttigt. Hon åkte med mig i min bil efter studenten. Och flera gånger har vi bara suttit i ett kök och pratat.

Första gången minns jag alltid, vi var på fest hos tre killar, den långe, den korte och den fule. Hon och jag dissade dom och satt och åt keso med allkrydda i köket och skrattade hysteriskt! Jag gör ofta det tillsammans med henne. Hon är den roligaste människan jag vet!

Jag älskar dig Alice, du behöver inte ta ner månen för min skull, jag behöver inget annat än att du fortsätter finnas, fortsätter vara ditt fantastiska underbara roliga intelligenta du!!!

JAG älskar DIG!

Tog två propavan och två abilify innan jag gick och la mig igår. Önskade nånstans att jag inte skulle vakna. När jag väl gjorde det kändes det som om någon slagit mig stenhårt i magen. Jag kunde inte andas.

Jag stoppade i mig lite stesolid och lite lergigan. Så hela dagen har snurrat förbi. Var hos läkaren men minns inte mer än att hon kallar mig solsken. Sen träffade jag B och hade en trevlig eftermiddag tror jag.

Min värld är inte som din, och din värld är inte som min. Jag vet det, men jag hatar att vara utanför den sociala normen.

Det värsta med att vara ett självskadande vrak som jag själv är INTE alla läkarbesök, psykologtimmar, ångesten, klaustrofobin eller det faktum att man blir behandlad som ett barn av dom flesta.

Utan alla välmenande kommentarer om att man ska tänka positivt, att andra har det värre och att jag ska vara tacksam för det jag har.

Alltså jag FATTAR att det är ert sätt att hjälpa till men det leder bara till mer ångest. Jag vet att det finns människor som har det miljoner gånger värre än mig, jag är varken blind, döv eller dum i huvudet. Jag vet också exakt hur mycket jag har att vara tacksam för.

Men det är inte så det funkar, att tänka positivt hjälper ju till en viss del, annars hade jag ju fortfarande legat inne. Det är bara det att inuti mitt huvud finns världens elakaste tjej! Hon hatar mig, hur jag ser ut, vad jag säger, vad jag gör och vad jag tänker.

Hon spyr sin äckliga galla över mig och mitt liv varje dag, hela tiden. Tänk er att ha det så! Och sen ska vi se hur positivt ni tänker.

Min pappa är det bästa jag har, och relationen till honom är finare än allt annat. Han har alltid funnits där för mig, stöttat mig, stått ut med min mamma för att inte behöva lämna mig kvar hos henne.

Alla med en bra relation till sin pappa säger att deras är bäst, men min pappa är lika älskad av mina vänner som av mig.

Mon pappa går låååååångt bortom sina skyldigheter som förälder. När jag låg inne i tre månader kom han 6 dagar i veckan! Ibland sju.

Min pappa är inte bara en fantastisk pappa utan en underbar människa!

Jag älskar honom av hela mitt hjärta!

Jag väntar fortfarande på samtalet som aldrig kommer, jag vet ju det egentligen. Jag har iallafall raderat allt av honom ur mitt liv, alla sms, bilder och nnummer är raderade. Jag skulle nästan behöva en inläggning på rehab pga honom.

Varje gång telefonen ringer eller jag får ett sms hoppar hjärtat till i bröstet, men det är aldrig han. Jag måste gå vidare, jag vet det.

Till er som undrar så skriver jag omhonom så mycket för att män är det enda jag kan formulera ord om för tillfället. Sjukhus, sjukdomar och tabletter har jag inga ord för.

Jag har i hela mitt liv försökt passa in i normen, följa sociala regler och lagen, men det har alltid varit en kamp. Jag hamnade alltid lite utanför och det gör jag nu men.

Dom enklaste, mest basala egenskaperna hos mänskligheten har jag svårt att förstå då jag inte kan realtera. Min hjärna funkar lite annorlunda.

Därför blir jag ofta sårad också, för nånstans lever jag i förhoppningen att andra ska behandla mig som jag behandlar dom. Och det är småsaker vi pratar om här. Jag kan tex aldrig förstå hur någon kan avsluta en relation genom att bara sluta höra av sig, eller iskallt stå och se på när någon lider?

Jag vandrar mellan förakt och kärlek till mänskligheten.

Jag har fått en massa ny medicin och den gör mig helt snurrig, känner mig lite småberusad. Så jävla sköööön känsla efter åratal av för hög tankeverksamhet och ångest. Önskar att alltid få känna såhär,

Glömde min laddare på sjukhuset så jag var tvungen att åka in igen, var rädd för att bli inlåst igen!

Ibland träffar man någon som man får kontakt med direkt. På ett speciellt sätt. Så var det när jag träffade Y. Vi jobbade ihop en kväll och jag körde henne hem, vi satt typ sex timmar i bilen och bara pratade.

Efter det var hon min homegirl, min ride or die friend. Den där som räddade mig från dom dummaste misstagen, som plockade upp mig när jag ramlade och som alltid var ärlig.

Det är nog den bästa vännen jag haft och tyvärr finns hon inte längre i mitt liv. Men jag ska göra allt jag kan för att ändra på det.

Jag blev utsläppt från sjukhuset på villkoret att jag inte bor själv, att mina piller göms från mig och samma sak med rakblad. Min pappa är den som blev fast med mig och han tar det hela med ro, men hela min kropp skriker efter att göra dumma grejer bara för att jag kan. Det är det som är det värsta med att vara på sjukhuset, någon annan bestämmer över en. När man ska äta, sova,vakna,motionera och prata. Jag vill välja själv. Som ett trotsigt barn. Jag vet ju att jag väljer fel. Självsvält, hetsätning, skära, banka huvud i väggen, överträning, misshandel av sig själv, alkohol, sex och dåliga relationer har ju varit min vardag sen jag var tretton. Hur blir man frisk från 14 år av sitt liv? Är det ens möjligt? Kanske är det mitt öde att vara destruktiv, men då måste jag hitta ett sätt att försörja mig som funkar med den livstilen. Krogen var ju perfekt, där förväntas du ha en ätstörning, en släng av alkolism och vara promiskuös. Men jag har inget där att göra, för innerst inne, ärligt talat mellan er och mig? Jag vill bli frisk, jag vill börja ett nytt kapitel. Det är bara att jag känner mig så styrd som gör att jag agerar destruktivt.

Jag saknar elden jag brukade ha i min mage, den där elden som både skapade mig problem och gav mig styrkan att ta mig ur dom. Nu är allt bara blahaigt, som om jag är en tom människa.

Det känns inte som om jag har något att erbjuda, kan inte komma på en enda bra egenskap jag besitter.

Jag vill ha min eld tillbaka, den som jag älskade med, den jag hatade med. Den som skrev dagbok som förbannad 14åring och som skrämde skiten ur mamma när hon läste den.

Så är jag tillbaka på sjukhuset, efter en mardrömsnatt på avdelning 1 fick jag komma till min gamla. Det känns så jävla dåligt men det är väl för det bästa. Försökte få dom att släppa hem mig men det gick inte.

I mitt lidande vill jag bara ha en sak. Honom. Ingen annan duger. Som ett barn som bara vill ha mamma. Den enda jag aldrig kan ringa till igen. Att vara så i behov av någon man absolut inte får ha i sitt liv gör så otroligt ont! Jag hatar att vi är över!

Hela jag känns som ett öppet sår som någon hällt salt i. Gick till läkaren idag och det slutade med att jag satt där i två timmar och bara grät, fick medicin och ett pep talk. Hon ville lägga in mig akut men jag vägrade, ska dit imorgon igen och ta ett beslut.

Jag vill inte sjukhus igen, men samtidigt vågar jag inte lämna lägenheten utan ett mål av rädsla för att hoppa. Rakblad är slängda och små doser av medicin är det enda jag har hemma. Då mår man ju inte bra!!!

Nu är jag ensam och det kliar i hela kroppen efter att göra nåt farligt/dumt! Jag har ingen att ringa, ingen att vända mig till. Alla jag har är borta eller upptagna, 90 procent är i andra länder.

Huvudet snurrar, tårarna rinner, läkaren imorgon.

Katterna måste passas, matas och vattnas. Vem? Var?

Ååååååhhhhhhhh jag orkar inte gå igenom det här igen!!!!!