zhenaniganz

I tisdags bröt jag ihop, jag orkade inte längre. Som tur var ringde jag min vän C innan jag gjorde något alltför dumt. Hon tog med mig till psykakuten, eftersom jag var så upprörd blev jag inlagd mot min vilja och fick sova över.

Att hamna där var en bisarr upplevelse trots att jag varit där förut men i ett annat tillstånd. Jag har aldrig varit så rädd och inga sömntabletter hjälpte. Gick och la mig klockan 23 men klockan tre var jag uppe igen. Sen sov jag inte mer.

Efter frukost fick jag prata med en läkare som skrev in mig för en natt till. Spenderade resten av dagen i ett stesolidludd. Sov inget den natten heller. Det är ganska svårt att sova när någon kommer in och kollar att du ligger kvar i sängen varje kvart.

Att bli berövad sin frihet på det sättet, att bli fråntagen sina saker, snören i tröjor och byxor. Inga skor. Inget att göra.
Att behöva be någon ur personalen om eld varje gång man vill röka. Inga besök. Ingen telefon. Det är inget jag önskar någon.

Idag fick min pappa komma och hämta mig. Och nu måste jag vara vaktad. Jag får inte vara ensam mer än ett par timmar.

Jag förstår att det är för min egen skull, men det är förnedrande. Att vara 26 år gammal och inte klara sig själv.

Att anses vara en fara för sig själv är det värsta tänkbara. I fyra dagar ska jag vaktas. Tills jag får träffa min läkare.

Sen är jag förhoppningsvis fri.