Minnen från Turkiet...

Vi har kyssts i timmar, ölen han dricker dröjer sig kvar på mina läppar. Jag vill frysa stunden, den är så outhärdligt vacker. Havet, mannen, dom ömma kyssarna. 

Han ser inte igenom mig, vet inget om tabletterna jag tagit för att orka vara här, vet inget om kräkspåsarna i mina fickor ifall en attack skulle våga förstöra stunden. 

Han är vacker min nya man, min irländare. Lika vacker som blommorna han köpte till mig på baren. Han dricker mycket men det gör mig inget. Sanden i skorna efter att ha doppat fötterna i havet gör mig inget heller. 

Jag är bekymmersfri. Jag är kär, kanske inte i honom men i ögonblicket. 

Det är vår första kväll ensamma och jag vill att omgivningen ska försvinna. Vill ha honom för mig själv. Vill aldrig dela honom med någon. 

Kväll två tillsammans är lika fantastisk. Vi sitter först på en bar vid havet och kysser varandra, pratar lite men bartendern som varit i både Sverige och på Irland. Han köper blommor igen, röda rosor. 

Jag tror inte att han är romantisk utan mer agerar på sekunden. Han är så fin. Han skrattar mycket och får mig att skratta. Har inte känt såhär på länge. 

Vi badar i havet, klockan är halv två på natten men vattnet är nästan lika varmt som honom. Han kan inte simma. Han ska lära sig säger han, men gör stunden får han hålla sig där han bottnar. 

Vi går hem och hans arm runt mina axlar är inte sådär tung och jobbig som andras armar har varit. Hans är bara trygg och varm. Vi hånglar i hissen och han följer mig till mitt hotellrum. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0