zhenaniganz

Helt plötsligt minns jag honom så tydligt. Hur han alltid försvarade mig inför andra. Alltid, utan tvekan på min sida.
Hur han kom ut ur duschen i en för liten handduk bara för att visa upp sig lite.

Att han alltid var antingen oengagerad eller väldigt passionerad inför allt. Aldrig någon gråzon.

Det faktum att han var så påläst på saker han brydde sig om, och knappt kunnig i allt annat.

Att han fick tiden att stå stilla i hans lägenhet, det var en ständig orgie i ciggaretter, alkohol och engagerade samtal.
Jag saknar honom inte, men jag saknar vissa av sakerna som är han.