Varför så tyst?
Jag hatar att må såhär. Jag hatar det av hela mitt hjärta. Blondinbella är en idiot som påstår att det går att romantisera det här.
Det finns inget häftigt med att ligga gråtandes i fosterställning i badrummet. Inget romantiskt i att gråta så häftigt och hårt att det känns som om man ska gå sönder på riktigt.
Det är bara dödsångest, ren och skär dödsångest. Man vet att man borde ringa någon, men vem? Vem lägger man över det här på när ingen kan få det att gå över?