zhenaniganz

Jag var med honom igår, han som är två personer i en.
Den snälla omtänksamma gentlemannen, och den dominanta hårdhänta vakten.

Jag älskar kontrasten.

Vi låg med varandra, åt mat. Kollade på film, låg med varandra igen.

Skojjade och jag kände mig nästan normal.

Han ville att jag skulle sova över, jag gick hem.

Imorgon ska han följa med mig till psykiatern.

Jag vill bara säga en sak, en gång för alla.

När någon säger att dom mår dåligt, på riktigt dåligt. Så säg ALDRIG försök tänka positivt. Det enda du gör då är att skapa mer ångest i den personen eftersom dom inte ens lyckad med det lilla.

Jag har inte blivit dum, jag vet hur mycket bra jag har i mitt liv. Men just nu kan jag inte uppskatta det.

Det känns som om jag just nu inte skulle bry mig om allt det försvann.

Så snälla, om någon berättar att dom är deprimerade. Säg något annat, vad som helst.

I tisdags bröt jag ihop, jag orkade inte längre. Som tur var ringde jag min vän C innan jag gjorde något alltför dumt. Hon tog med mig till psykakuten, eftersom jag var så upprörd blev jag inlagd mot min vilja och fick sova över.

Att hamna där var en bisarr upplevelse trots att jag varit där förut men i ett annat tillstånd. Jag har aldrig varit så rädd och inga sömntabletter hjälpte. Gick och la mig klockan 23 men klockan tre var jag uppe igen. Sen sov jag inte mer.

Efter frukost fick jag prata med en läkare som skrev in mig för en natt till. Spenderade resten av dagen i ett stesolidludd. Sov inget den natten heller. Det är ganska svårt att sova när någon kommer in och kollar att du ligger kvar i sängen varje kvart.

Att bli berövad sin frihet på det sättet, att bli fråntagen sina saker, snören i tröjor och byxor. Inga skor. Inget att göra.
Att behöva be någon ur personalen om eld varje gång man vill röka. Inga besök. Ingen telefon. Det är inget jag önskar någon.

Idag fick min pappa komma och hämta mig. Och nu måste jag vara vaktad. Jag får inte vara ensam mer än ett par timmar.

Jag förstår att det är för min egen skull, men det är förnedrande. Att vara 26 år gammal och inte klara sig själv.

Att anses vara en fara för sig själv är det värsta tänkbara. I fyra dagar ska jag vaktas. Tills jag får träffa min läkare.

Sen är jag förhoppningsvis fri.

Vaknade upp med en äcklig smak i munnen från mina sömntabletter och med värk i hjärtat. Jag var ok fram till klockan 8 igår kväll då tårarna kom. Sen tog det inte slut, föll i sömnpiller och utmattnings sömn vid halv två efter att ha gråtit så mycket att allt gjorde ont. När ska det här ta slut?

När ska jag må normalt igen?

Nu lyssnar jag på the cure och det gör skönt ont.

Wow vilken helg jag har haft! I fredags mötte jag vackraste Allkryddan vid östermalm och gick till mix bar som ligger vid musikmuseet. Sen åkte hon på födelsedagsfest och jag mötte upp Blomman och P.E vid stureplan och hamnade på east.

Där chillade vi ett tag och drev med allt och alla. Träffade Lil Wayne kopian det första jag gjorde när jag klev in. Vi har inte sett varandra på tre år och vår hälsning väckte en hel del uppmärksamhet då han grabbade tag i mina skinkor och lyfte upp mig i en enorm kram.

Sen igår var det födelsedagsfest. C fyllde 25 och det firade vi på carte blanche, en libanesisk restaurang i Solna. Sångare, grym mat,magdansöser och underbara tjejer! En riktig toppenkväll som spenderades på dansgolvet! Wow helt underbart!!!

Idag mår jag inte lika bra, en hel del champagne gör att huvudet värker.

Jag gillar att verifieringskoden under inlägget är alcoholic.

Vad har ni gjort?  

Jag är tillbaka! Inleder med dagens tio bra saker som jag är glad/tacksam över.

1. Ramses finns.
2. Jag har världens finaste familj.
3. Jag har börjat hänga med P.E.
4. Jag har haft en dag med städning och bra musik.
5. Att mitt knä inte gör ont just nu.
6. Att jag kan chilla runt i mjukisar en hel dag om jag vill.
7. Solen sken när jag vaknade.
8. Att jag gick en promenad idag med musik i öronen.
9. Jag ska träffa P.E imorgon. 
10. Jag ska träffa D på lördag.

Vad är ni tacksamma för?

  
Ramses