zhenaniganz

Hela jag känns som ett öppet sår som någon hällt salt i. Gick till läkaren idag och det slutade med att jag satt där i två timmar och bara grät, fick medicin och ett pep talk. Hon ville lägga in mig akut men jag vägrade, ska dit imorgon igen och ta ett beslut.

Jag vill inte sjukhus igen, men samtidigt vågar jag inte lämna lägenheten utan ett mål av rädsla för att hoppa. Rakblad är slängda och små doser av medicin är det enda jag har hemma. Då mår man ju inte bra!!!

Nu är jag ensam och det kliar i hela kroppen efter att göra nåt farligt/dumt! Jag har ingen att ringa, ingen att vända mig till. Alla jag har är borta eller upptagna, 90 procent är i andra länder.

Huvudet snurrar, tårarna rinner, läkaren imorgon.

Katterna måste passas, matas och vattnas. Vem? Var?

Ååååååhhhhhhhh jag orkar inte gå igenom det här igen!!!!!